Jag sitter just nu på ett café i Visby. Mitt emot mig sitter min fästmö Amanda. Hon är gravid i 41:a veckan. Hon har gått över tiden. Vår dotter skulle varit ute för fem dagar sedan och jag undrar: vad i helvete är det som pågår? Varför vill hon inte komma ut? Barnmorskan har inget svar. “Ibland blir det bara så”, säger hon. Blir bara så? Man måste väl kunna agera? Man måste väl kunna kontra på ungens dumheter? Jag funderar på om man ska svälta Amanda. Inte ge henne någon mat. Då kanske barnet inser att de stekta sparvarna inte kommer att flyga in i munnen på henne och så kommer hon ut.

Jag har hört så många historier. Jag hörde om någon kvinna som började hoppa från diskbänkar för att få ut sitt barn. Hon gjorde ett femtontal hopp och så plötsligt födde hon. En annan satte i sig ricinolja i massor. Först kräktes hon och sedan födde hon. Tipsen är så många, jag blir bara förvirrad; Det är jordgubbar och champagne och pippa och rödbetor och sparris och ärtsoppa och pippa ännu mer och gå i trappor och kanske skura något golv. Och vi har försökt allt. Men hon vägrar komma. Nu återstår bara att svälta ut henne, alltså. Men barnmorskan avråder detta bestämt. “Både du och barnet behöver näring”, säger hon till Amanda. Barnet behöver ingen näring. Hon behöver komma ut nu.

Nu sitter Amanda mitt emot och vi tajmar hennes sammandragningar med tidtagarur som jag köpt på Clas Ohlson. En gång var tolfte minut händer det, Amanda kisar och mumlar “ajaj” och så är vi tillbaka på ruta ett. Var tolfte minut, exakt så. Vi sitter länge på cafét. Jag ställer hela världen efter Amandas värkar. Magnus Betnér beställer en ny öl för varje värk som går. En ungmoderat går förbi med sina jävla Almedalen-flyers två gånger på en värk. Han har minne som en guldfisk, den pöjken, jag måste säga nej tack till hans papper varje gång. Livvakter kommer in och säkrar området inför en ministers ankomst en gång på två värkar. Det är så mycket livvakter här. De ser så dumma ut i sina beiga västar och lösa jeans. Jag vet vad de försöker med. De försöker SMÄLTA IN. Men hallå, tror ni inte att vi ser hur det ringlar en telefonsladd längs era öron? Tror ni inte att vi tycker att ni ser lite märkliga ut där ni står i era hörn med armarna om ryggen och tittar i sidled hela tiden. Vem tittar i sidled? Ingen! Man vänder väl på kroppen!

Polismästaren, vad hon nu heter, hon med näsan, cyklar förbi. Leif Pagrotsky kommer in i cafét och tittar på magen och säger “oj oj, nu är det nära” och jag tvingas flina och säga något hurtfriskt av typen “ja, halva huvudet är ute nu” och han skrattar och jag skrattar, men i själva verket jag vill be honom dra åt helvete. Jag vill skrika: “Lämna oss ifred med vår sorg!” Ännu en värk. Magnus Betnér beställer in en öl till. En lobbyist kommer fram till oss och vill ta en bild till sin Twitter. Han vill stå med mig på bild som två boxare. Gud, vad välfunnet. De här twittrarna, de är inte kloka. De har 100 stycken som följer dem på sina Twitterkonton och tror på allvar att det kan förändra något. Att de kan bilda opinion.

Så händer det. Amanda får en värk, jag tittar på tidtagaruret. Tio minuter! De kommer tätare! Det är nu det händer! Vi är så lyckliga, föräldrar till en liten dotter, som väger 3.214 kilo och mäter 48 centimeter, både mamma och barn är trötta, men friska och lyckliga och nu vill vi bara rå om varandra och vår fina dotter. Amanda säger att jag ska lugna mig. Det kan vara en avvikelse. Vi väntar in nästa. Jag tittar på klockan, släpper den inte med blicken. Dominika Pezcynski säger “hej där” och “oj vilken mage”, men jag viftar bort henne, tittar på klockan.

Tittar på klockan.

Nästa värk kommer åter efter tolv minuter. Vi är tillbaka i helvetet. Det finns bara en skillnad. Värkarna tajmar inte längre Betnérs öl. Inte ens det nöjet har jag kvar. Vad ska vi göra? Det tycks bara finnas en utväg kvar: Svälta ut henne.