Det här med att bli pappa gör så mycket underliga saker med ens känsloliv. Jag tänker på min dotter Charlie. Och jag tänker på min pappa, som aldrig fick träffa henne. Och jag tänker på alla de saker som pappa gjorde för mig, som jag vill göra för Charlie. Jag längtar tills den dagen jag kan gå ut på vår sommaräng med ett sex-pack-cola och ropa: Traditionen är tillbaka! Det är dags för Coca Cola Cup!

Midsommarafton, 1987

Pappa hade försvunnit in på sovrummet och stängt dörren bakom sig. När någon strök förbi utanför, ropade han: ”Kom inte in!”
”Vad är det pappa gör där inne”, frågade jag mamma.
”Han byter om”, sa mamma.
”Byter om för vadå?”
Mamma svarade inte.

Efter en stund kom pappa ut. Han vandrade nedför torpets smala trätrappa med ett högtidligt drag i blicken. På sig hade han en röd träningsoverall med texten Procordia på ryggen. I ena handen bar han en helt ny läderboll och i den andra handen ett 18-pack med Coca-cola-burkar. Han gick ut på gräsplätten framför torpet och vi barn följde nyfiket efter. Han ställde sig bredbent och ropade: ”Lystring, alla barn! Samling nere på fotbollsplanen om två minuter! Alla ska vara ombytta för att kunna sparka … på den här.” Och så höll han upp bollen och visade den för alla som om den vore en viktig pokal.

Pappa gick med stolta, långsamma steg ner mot ängen vid sjön där vi året innan hade byggt upp ett mål av träplankor. Så ställde han sig vid ena stolpen, satte ner burkarna och räknade ner tiden genom att allvarsamt titta på sin klocka. ”En minut”, ropade han upp mot huset. Vi barn rotade vilt i garderoberna för att hitta fotbollsskorna och sprang ut på ängen.

”Kära deltagare! Varmt välkomna till Coca-cola Cup”, sa pappa och tittade på var och en av oss. Mamma hade också letat sig ner till sjön och stod vid sidan om planen och betraktade roat händelserna.

”Det här är en tävling som från och med idag och för all framtid kommer att gå av stapeln, här på torpet, under midsommaraftonens eftermiddag. Den kommer att hållas oavsett yttre omständigheter. Låt snön falla mitt i sommaren – Coca-cola Cup kommer ändå att spelas. Låt vädermakterna straffa oss med hagel stora som tennisbollar över planen – Coca-cola Cup kommer att spelas ändå. Låt stormar driva in från sjön och blåsa bort torpet från grunden! Det har ingen betydelse, för Coca-cola Cup kommer ändå att spelas.”

Vi fnissade när pappa stod kvar med näsan i luften i en lång konstpaus.

”Reglerna är enkla. Jag står i mål. Ni skjuter fem straffar vardera. För varje mål ni gör på mig får ni en burk Coca-cola.” Han höll upp det röda paketet med burkarna.

”Ert pris, de här burkarna, får ni sedan disponera fritt under dagen. Ni kan välja att dricka upp alltsammans omedelbart, men ni kan också välja att spara på drycken tills senare på kvällen. Finns det några frågor?” sa pappa och tittade ut över trion.

”Gott. Då återstår det väl bara för mig att säga: Låt den första Coca Cola-cup genom historien börja! Lycka till, mina herrar!”

Vi ställde oss vid straffpunkten och genast infann sig en prestige mellan oss tre bröder som skulle bli de här spelens bränsle i många år framöver. Det var oerhört viktigt för alla inblandade att göra bra ifrån sig i den här tävlingen. Pappa spottade sig i händerna, vickade på nacken i sidled några gånger och värmde upp med djupa knäböj och vi barn knöt våra skosnören så hårt att fötterna domnade.

Jag sköt första skottet och pappa kastade sig spektakulärt och räddade bollen. Det var en häpnadsväckande räddning, så minns jag det. Pappa dök som en tung fantom och fick tag i bollen vid stolproten. Han reste sig långsamt upp, kastade tillbaka bollen ut mot plan och tittade mot mig med en blick som skulle kunna karakteriseras som direkt hånfull. ”Var det där allt du hade att komma med”, ropade han och skakade föraktfullt på huvudet.

Med nästföljande skott tog jag omedelbar revansch. Pappa gick åt fel håll och jag placerade bollen säkert i gaveln. ”FAN”, skrek pappa och sparkade till stolpen så att hela målet skakade. Jag sprang fram med armarna utsträckta som ett flygplan i en målgest som jag övat på hela sommaren och mamma applåderade och sa ”bravo” från sidlinjen. Så fick jag gå fram till pappa och inkassera mitt första pris. Han tog fram en cola-burk och räckte över den till mig. Han tittade på mig med en ceremoniell men mycket bister uppsyn.

”Väl skjutet”, sa han och så skakade vi hand. Som om vi vore främlingar. Men jag märkte att pappa hade svårt att behålla sin bistra uppsyn, man anade hela tiden ett leende bakom den där allvarliga fasaden. Sen återgick han till målet, böjde på knäna, gungade med hela kroppen precis på det sätt som de gjorde i teve under Mexiko-VM 1986 och sträckte ut händerna som en fågelskrämma över hela målet. ”Nästa man”, ropade han och Niklas gick fram.

Vi var ganska jämbördiga på det där med straffskjutning. Jag försökte med precision och låga skott nere i hörnen och Calle överraskade med variation. Niklas använde skoningslös kraft. Ett av skotten ven långt över målet och hamnade rakt i svartvinbärsbusken. Mamma mumlade ”å, herregud” och Niklas ropade ”det gick bra” och satte av för att hämta bollen.

Coca-cola Cup av årgång ett vanns av Niklas. Han fick tre Coca-cola-burkar och jag och Calle fick två var. Det dokumenterades noga genom en gruppbild som mamma tog på pappa och oss tre barn där vi stolt visade upp Coca-cola-burkarna.

Coca-cola Cup var slut och en 15 år lång tradition hade tagit sin början. Pappa tog fram sin kalender i köket och skrev:

Premiär för den årliga Coca-cola Cup
Niklas: 3 Coca
Alex: 2 Coca
Calle: 2 Coca