Är det bara jag eller har svensk tv-reklam nått nya bottennivåer under sommaren? Visst har det varit sämre än någonsin? Det började med Polly-reklamen. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. I början av sommaren tyckte jag mest att det där var irriterande att lyssna på. Sen såg jag den så mycket att jag hörde den i mitt huvud också när den inte gick på tv:n. Jag gick på stan och hörde ”å-Polly-vad-gott”, vände mig om i fasa och tänkte: Vad fan var det där?

Till slut gjorde reklamfilmen mig så jävla förbannad att jag önskade att den där kvinnan som hela tiden utbrister å-Polly-vad-gott kunde sätta en Polly i fel strupe och förbli tyst.

Sen kom Mekonomen – gör ditt billiv enklare – med den olustigt hurtfriska telefonväxel-kvinnan som gick runt i olika märkliga verkstadsmiljöer och förde samtal där hon flinande förklarade att Mekonomen kunde hjälpa dig med precis allt. Jag störde mig framför allt på hur hon hela tiden höll en hand upp mot örat och det var väl regissörens sätt att illustrera för de mest förvirrade tittarna att den här kvinnan visst inte var någon galning som talade med ingen ut i luften, utan att hon talade i en handsfree-telefon, ja, det är alltså en telefon utan sladd. Hela tiden skulle hennes hand upp och så skulle hon blicka ut i fjärran och säga: Javisst, det där kan Mekonomen lösa. Fy fan, tänkte jag.

Men sen.

Apoteketens Apoliva-reklam.

Det är svårt att förklara hur jag känner för den där reklamfilmen. Det går inte att intellektualisera något som är så emotionellt. Jag skulle vilja påstå att den har förstört min sommar. Jag ser henne när jag blundar. Den där kvinnan. Hon som vandrar mot kameran i något slags nattlinne. Hon som med död blick sjunger en sång i regn. Hon förföljer mig om natten. Hon ser ut som ett vattenlik nyss uppdraget ur havet. Jag har henne på hornhinnan när jag blundar. Hon får mig att tänka på den lilla flickan i ”The ring” som plötsligt bara kröp ur tv:n och stod där med stripigt hår och ställde till jävulskap.

Varje gång jag ser henne i tv-rutan tänker jag samma sak: Vad vill du mig?! Stirra inte på mig så där! Kan DU INTE BARA FÖRSVINNA?! Men hon försvinner inte, hon vandrar hotfullt mot mig med sitt makabra psykopatleende, som antingen tyder på att hon har en pistol bakom ryggen eller att hon har en kniv i ryggen.

Hon ser först allvarlig ut när hon kommer. Lite vemodig, sådär, inte sant. Men alldeles i slutet av filmen så försöker hon sig på ett leende. Det är ett fruktansvärt leende. Det är ett leende som man avfyrar just efter att man lagt den söta kaninen på kokning.

Jag hade kunnat uthärda om det vore så att den här filmen visades lite då och då. Men den visas inte ”då och då”. Den visas konstant. Det finns ingen hejd på det.

Nu är jag ingen reklamare. Inte kan jag den här branschen. Men det kan väl aldrig vara bra att göra så att tv-tittaren får olustkänslor när de tittar på reklamen? Jag kräver av Apoteket att de avlägsnar den här kvinnan från mitt vardagsrum för hon håller långsamt på att göra mig tokig i huvudet.

Vet ni att jag drömmer om henne. Jag drömmer att hon kryper ut ur tv:n på alla fyra med sitt stripiga, blöta hår och att hon ger sig av efter mig och jag springer, springer, springer ut i skogen och hon följer efter mig i mörkret och jag måste hitta något att kasta mot henne och famlar i fickan och hittar en godispåse och jag vänder mig om siktar mot ögat och sular iväg en godisbit, men den sjuka fan fångar blixtsnabbt upp den med munnen och säger ”Å-Polly-vad-gott” och jag kastar en till och hon gör det igen – ”Å-Polly-vad-gott!” Och jag får panik och pepprar henne med godisar och för varje godis jag kastar svarar hon: Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott. Å-Polly-vad-gott.

Och då inser jag. Jag är i helvetet.