Jag tog farväl av min Amanda och min Charlie och skulle bege mig till jobbet. Men det är svårt att bege sig till en arbetsplats som inte finns. Jag stod villrådig på gatan en stund. Satte mig i bilen, körde Valhallavägen utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Så åkte jag till Lidingö av någon anledning. Körde på en fågel och begravde den. Nej, det gjorde jag inte, men jag var nära att köra över en duvjävel. Hade jag kört på den hade jag inte begravt den, då hade jag gjorde V-tecknet och skrikit ”ALLRIGHT!” och kört vidare. Nej, det hade jag nog inte gjort heller. Lidingö var större än jag trodde. Jag ville komma till vattnet, det tog en kvart. Här hittade jag ett hotell som heter Nordic Blue. Jag tyckte mycket om naturen, så jag satte mig ner här. Tog fram datorn och tänkte:

”Jaha. Vad ska jag göra nu?”

Så kom det förbi en servitör och jag böjde mig kisande mot tangentbordet. Låtsasjobbade intensivt. Beställde en kaffe av servitören som fladdrade bort och kom tillbaka med en riktigt fin kopp. Finlandsbåten gled stilla förbi och det var en mäktig syn. Jag läste någonstans att om det blir krig så är militärens första åtgärd att sänka tre finlandsbåtar på utvalda platser i Skärgården, för att stänga infarten. Man tömmer båtarna först naturligtvis.

Undrar så om det är sant eller bara en skröna.

Undrar så vad jag ska göra av mig själv.

 

Satte mig i bilen och åkte tillbaka till stan.
Åkte ut till Lidingö och hem igen.
Där har ni den, min morgon.