Charlie ligger i sin vagn. Hon kniper med blicken, grymtar, utstöter gutturala ljud och grimaserar. Hon ser ut som när en vuxen människa försöker flytta ett alldeles för stort skåp. Jag bär upp henne och lägger henne på mig så att vi ligger mage mot mage. Hon kränger vilt fortfarande och jag blir olycklig för jag vill att hon ska trivas här på magen. Jag lägger hennes arm till rätta, den hade hamnat i kläm och lägger en varm hand på hennes rygg.

Hon tycks till slut acceptera sakernas tillstånd. Jag känner hur hon slappnar av, säckar ihop över mig, hon blir liksom flytande och jag måste täppa till henne åt både höger och vänster så att hon inte rinner över åt något håll. Jag måste fixera henne under denna oerhört viktiga stund då hon kanske, kanske somnar snart. Och jag rör mig inte, är lika still som knivkastarens partner på cirkus just innan knivarna börjar vina. Jag minimerar min egen andning, andas kort ut, kort in, som en kanin på motorvägen, för jag vill inte att mitt bröst ska häva henne på det där sättet.

Och där ligger jag, tittar i taket. Jag är en fånge i min position. Min telefon på soffbordet ringer, men jag når den inte. Ingen idé att riskera något genom att göra ett utfall mot den. Den får ringa där.

Det går tio minuter. Min arm har somnat och det har Charlie också. Det är dags att lägga ner henne i barnvagnen. Fem ofattbart viktiga sekunder. Jag lirkar försiktigt fram min arm, placerar den under Charlies huvud. Så tar jag ett djupt andetag och lyfter henne.

Hon öppnar förfärat ögonen, upptäcker vad som håller på att hända och då bryter helvetet loss.

Hon skriker med öppen mun, med full kraft. Jag har aldrig sett en mer olycklig varelse. Som om hon insett att hon står i begrepp att bli lämnad för livet.

Jag försöker vyssja henne och gunga henne, jag kallar henne “lilla gumman” och vandrar runt med denna ledsamma säck på axeln. Och hon skriker och skriker och jag blir så otroligt ledsen, känner mig så fullständigt maktlös och Amanda rusar fram och säger “jag tar henne”.

Och Amanda öppnar famnen för den hulkande lilla saken. Knäpper upp blusen.
Ljudet av hur hennes skrik plötsligt försvinner helt när hon i panik kastar sig över mammas bröst nästan kväver sig själv av hennes vårta.

Jag tittar på dem och känner mig värdelös och utanför och jag känner bitterhet och när jag lämnar dem i soffan känner jag illvilja både mot Amanda och Charlie och sedan skäms jag över denna illvilja och mår ännu lite sämre.