Jag ligger och pratar med Amanda i sängen. Charlie sover.

Eller Charlie låtsas sova, HON SOVER RÄV, ibland öppnar hon ett öga och kontrollerar omgivningen och när hon ser att vi tittar på henne så sluter hon genast ögat och låtsas återgå till sin sömn. Det är så genomskinligt, tror hon inte att vi fattar vad hon håller på med?

Vi talar om Charlies leende. Jag skryter för våra vänner om detta leende. MMS:ar bilder på det och skriver saker som “världens gulligaste leende” och sånt. En del skriver tillbaka “å, vad sött”, men så finns det människor som menar att det inte alls är ett leende, att det rör sig om “gaser”. Det är nästan alltid flerbarnsmödrar, kvinnor med erfarenhet, kvinnor som dels VET att skilja gasgrimas från leende och dels känner sig absolut TVINGADE att meddela saken vidare.

Det är bara gaser, säger de.

Vad är det för glädjedödare till människor som säger så? Gaser? Och om det nu rör sig om “gaser”, vad hindrar att det är ett riktigt leende ändå? Hon kanske släpper sig och så blir hon så lättad över denna plötsliga öppning att hon blir alldeles lycklig.

Människor som avfärdar lyckliga föräldrar och kallar deras bebisars leenden “gaser” är små människor. De kan fara åt helvete.

Gas eller inte.
Charlie ler.
Hela tiden.
Hon måste vara världens lyckligaste bebis.