Det här hände för några timmar sen, men eftersom jag inte kunnat släppa det så har jag förstått att det måste ha någon betydelse för mig. Kanske klarnar det om jag skriver ner det.

Jag lyssnade på sportradion, för AIK spelade och AIK vann över BP och det var faktiskt riktigt BRA, och sedan hade jag på radion, lät den skvala och då började ett program som Clabbe af Geijerstam var programledare för. Det var inga avancerade grejor – han snicksnackade på sitt wabbi-di-dam-sätt och så satte han på en låt och snicksnackade sedan igen. Låt efter låt, snicksnack efter snicksnack. Man kände sig lite dum i huvidet efter ett tag.

Så spelade Clabbe Sabrina och sa:

“Ja, hörrni, Sabrina, kvinnan som introducerade pause-knappen på VHS-apparaterna för en hel generation män. Vi var många som spelade in hennes musikvideor och som sedan tryckte på paus när hon visade sig från sin, ja, bästa sida och så gjorde vi…det där. Ja, hörrni, pause-knappen! Det var Sabrinas förtjänst att ni upptäckte den. Erkänn nu. Erkänn!”

Och jag lyssnade och funderade. Jag minns Sabrina, men jag minns inget om någon pauseknapp. Jag har aldrig spelat in hennes videor, jag har aldrig blivit upphetsad av Sabrina. Och jag tänkte på den igenkänning som Clabbe sökte. Av mig fick han den inte alls. Tänk om han inte fick den alls? Det skulle i så fall röra sig om en ”icke-igenkänning” som drabbade honom ganska hårt. Kvar fanns i så fall bara en flåsig farbror som erkände att han spelade in Sabrinas videor och sedan pausade för att onanera. Och han ropar erkänn, men möts bara av tystnad och det blir pinsamt och, ja, lite dystert.

Och jag fann det till och med mycket dystert.
Kanske är det därför jag fortfarande nu, många timmar senare, tänker på det där.

Pause-knappen.
Erkänn!
Erkänn nu!

Flåsig farbro i studion.
Erkänn!

Pause-knappen.
Jag har tänkt väldigt mycket på pause-knappen de senaste timmarna.