Vi åkte in till Visby. Vi hade lite ärenden och så, men framför allt ville jag dit för kullerstenens skull. En hel stad – bara kullersten. Varje småbarnsförälders absoluta dröm. Det räcker med att jag åker tre meter på kullerstenen i Visby och Charlie är ute ur leken.

Jag frågade Charlie i vagnen vad hon tycker om kullersten, men hon svarade inte.

 

Vi gick förbi Bokia och jag kunde inte låta bli att titta i fyndvagnen efter min egen bok. Det är min lilla tvångstanke. Så fort jag ser en fyndvagn så måste jag kontrollera att min bok INTE finns där. Finns den där så är det en bok som inte säljer och då är det katastrof. Den var inte i fyndvagnen, skönt, då går vi vidare.

 

Amanda skulle köpa kuddar till vår kökssoffa hemme i ladan. Jag hittade en kudde som var riktigt snygg och ropade ”HÄR ÄLSKLING”. Hon kom fram, tittade snabbt på kudden och innan hon gick vidare sa hon: ”Där har du anledningen till att du inte ska ha så mycket att säga till om när det gäller inredning och sånt.” Och vet ni vad jag svarade? Jag svarade: ”Nähä! Som om jag VILLE ha det ELLER?” Vad sa ni om den dräparen? Touché! Där fick hon svar på tal.

 

Sen gick jag och klippte mig, för Amandas syster gifter sig på lördag och jag vill vara fin till det. Min frisör undrade om hon skulle göra nåt ”poppigt” och jag sa ”nej, klipp det bara kortare”. Och sen käde jag mig som en vresig gubbe, fy fan vad jag kände AVSMAK inför min egen person.

 

 

Så här blev det. Det är svårt att ta en bild på sig själv på det här sättet, det vet ni ju själva. Och det blev till slut lite pinsamt att stå där och posera för sig själv och ta en massa bilder och förbipasserande gick förbi, glodde och tänkte: ”Där är den där bloggaren. Han verkar gilla sig själv rätt mycket.”

 

Vi kom hem och lade oss i sängen med Charlie och kollade på tv. Jag är så glad att ha en tv som hänger från taket. Jag tycker det är festligt!

 

Sen fick jag syn på den omålade fläcken i taket och tänkte: ”Jag måste måla det där innan vi åker hem.” Men det är inte så lätt, ska ni veta. Det är läskigt att måla där, för trappan ner går precis där och när man tittar ner från stegen känns det så otroligt högt och farligt. Jag ska nog be Bengan om hjälp.

 

Plötsligt log Charlie! Eller det kanske inte var något leende? Det kanske bara var gaser, det också! Gaser och magnkip, eller hur, alla experter där ute!

 

Jag hade köpt svenska signalkräftor och bjöd in Amandas syster Amelia och hennes fästman Andreas på kräftskiva. Bengan var i området och ”anslöt”. Ser ni västerbottenpajen på bordet? Den har jag gjort själv.

 

Bengan satt och tittade på mig på underligt sätt under stora delar av middagen.

 

Så fort jag vände blicken åt hans håll så stirrade han på mig. Det kändes lite kusligt.

 

Sen vaknade Charlie i vagnen, skrek lite försiktigt och trevande, som om hon ville veta: ”Finns jag?” Jag tog upp henne och sen blev jag och Amanda så kära i henne att vi försvann upp till vårt sovrum för att gulla med henne. De andra gick hem. Utom Bengan. Jag hörde att han satt kvar en stund där ute. Alldeles tyst satt han där och tittade ut i det svarta.