Jag vaknade före Charlie. Det är så härligt när det händer. Hon ser så lustig ut när hon sover. Det ser ut som om hon dansar en avancerad indiandans, inte sant. Som om hon vill tillkalla regngudarna. Nej, Roger Pontare! Hon ser ut som Roger Pontare i den där märkliga mellanakten i ”När vindarna viskar sitt namn”, när han går runt och dansar som ett gem.

 

Jag väckte Charlie, tog ut hennes napp och sa ”god morgon”. Men hon ville inte vakna. Inte Amanda heller. Så jag låg där och väntade ut dem. Men det var tråkigt, så jag bestämde mig för att göra något annat.

 

Jag gick ner och diskade. Ni undrar varför jag diskar i duschen? Jo, för att leverantören SMEG har misskött sig på ofattbara sätt, struntat i att leverera vår vask och kräver oss dessutom på pengar. Så var jag färdif med det, jaha, vad ska jag göra nu då?

 

Jag gick ut och ställde mig på grusvägen och tittade på ladan. Stod och funderade och kliade mig i skägget. Och så kom jag på vad jag ska göra. Jag ska klippa gräset!

 

Jag satte mig i gräsklipparen och lyssnade på P1-Sommar, där tysk farbror berättade intressant om Andra Världskriget. Och så klippte jag i timmar!

 

Allt det där klippte jag.

 

Jag klippte där aldrig någon levande människa klippt förut. Jag hittade sällsamma skatter. Som den här toalettstolen, till exempel.

 

Allt det där klippte jag också.

 

Ser ni stenen? Jag körde på den. Hela klipparen rosslade ihop i en hög och jag hoppade ur den vettskrämd. Så tittade jag på klipparen. Kliade mig i skägget. Och tyckte nog att jag var färdig med gräsklippningen.