Jag bytte blöja på Charlie och hon var på ett ofattbart bra humör. Jag tryckte tummen på hennes mage och hon fnissade förtjust. Jag kallade henne ”tjockis” och hon svarade med vänliga vokaler. Och hon lät blicken vandra längs väggar och tak och fann intressanta saker att vila blicken på precis överallt. Jag blev så glad att hon var glad, för jag skulle åka ensam med Charlie till min bror Niklas och hans familj och jag är lite nervös för de där ensamresorna. Jag cyklade med hennes ben och gnuggade min näsa mot hennes panna och sa: ”Är det bara du och jag ikväll, lilla älskling? Ska vi åka bil, bara du och jag?”

 

Och då försvann vänligheten i Charlies blick. Och hon såg så slug ut. Lite full i fan. Bakom det där leendet under slumrade helvetet på jorden. Jag vet vad Charlie tänkte där hon låg. ”AHA! Han är Ensam. Ingen Amanda. Bara Alex. Pefekta förutsättningar för att ställa till ett helvete för den stackars idioten.”

 

Vi satte oss i bilen. Charlie uppförde sig. Jag såg en bil som var rolig. Ägaren till den bilen kan inte varit glad när den kom tillbaka från strajpingen. ”Titta, Charlie! Var ligger Rosl-gs-tull någonstans” och så pekade jag och skrattade och Charlie sa ingenting.

Vi kom till Niklas och hans barn Signe och Sven. Signe fick i uppgift att vagga henne i den där gungmakapären och det var en uppgift hon tog på stort allvar. Charlie såg lika apatisk ut som hon alltid gör i den där.

 

Sen fick barnen vara med och mata Charlie. De tyckte att det var mycket roligt när Charlie rapade.

 

Sen bestämde jag mig för att åka hem, Det var mörkt. Charlie var trött. Och lite förbannad. Jag satte henne i bilbarnstolen och KÄNDE redan där och då att den här resan på 25 minuter kommer att bli ett problem.

 

Charlie tycker om när bilen är i rörelse. Hon hatar när den står still. Det där utgör inga problem på Gotland, där är det bara att köra på sin landsväg och sen är man framme. Men i Stockholm, med alla bilköerna. Det ÄR ett bekymmer. Men jag är listig, jag. Varje gång jag stannade för rött så växlade jag mellan att lägga i ettan och backen och så knuffade jag mig lätt framåt och bakåt i den där kön tills det blev grönt. Genialt! Charlie ville nog skrika, men det var omöjligt med det där sköna gunget jag ordnade fram! Jag såg henne i min backspegel, som en liten prick av möjlit kaos. Men hon satt tyst, ända fram tills det som inte fick hände faktiskt hände. Hon tappade nappen.

Genast protesterade hon milt, men jag visste att det handlade om sekunder innan det skulle bli värre. Ibland är gatorna i Stockholm räfflade av markerade cykelbanor och om man kör på dem med hjulen så vibrerar hela bilen, vet ni vad jag talar om? Jag hittade en sådan cykelmarkering längs hela Fleminggatan och bilen skakade och Charlie tystnade igen. Men jag visste att det inte var över. Jag visste att jag bara hade köpt mig lite tid. Nere vid Kungsbron försvann cykelvägen och Charlie började åter protestera. Jag bestämde mig för att köra på ettans växel, vilket skapade en del ”skak”, men Charlie var ändå inte nöjd. Och vid Vasagatan kom armageddon. Hon tystnade, blundade, satt så tyst en stund – och så började hon skrika så att hela hon vibrerade som en gonggong sekunden efter man slår in en ny rond i boxningsmatchen. Och ja skrek ”SÅJA SÅJA” från förarsätet, men Charlie var liksom bortom ”såja”. Hon var i absolut upplösningstillstånd. Hon skrek och skrek och skrek och jag körde och körde och skrek ”SÅJA SÅJA” och till slut var vi framme och Amanda mötte upp oss vid bilen och såg hur hon skrek och JAG SÅG HUR HON TITTADE PÅ MIG, LIKSOM FÖREBRÅENDE, MEN DET VAR INTE MITT FEL, JAG GJORDE VAD JAG KUNDE, JAG KÄMPADE FÖR ATT HÅLLA SKRIKET BORTA, MEN JAG KLARADE INTE AV DET, OKEJ!? JAG. KLARADE. INTE. AV. DET!