Jag åkte bilen från Visby och på grusvägen hörde jag det där bankandet igen. Jag gick ner till Bengans lada och där stod han och hamrade och sågade.

 

Inne i ladan var det fönster överallt. På varenda ledig golvyta låg fönster. Jag sa till Bengan: ”Vad mycket fönster.” Han svarade: ”Jag har ännu fler inne i förrådet.”

 

Väggarna hade fyllts alltmer med fönster. ”Hur många fönster ska du ha upp”, frågade jag och Bengan svarade ”ja du…” och så tystnade han och tittade länge och stumt mot väggen.

 

Så gick Bengan ner på knä och smekte ett av fönstren på samma sätt som jag ibland ser Amanda smeka Charlies panna. Jag berättade för Bengan att jag var ensam med Charlie och att det vore kul om han kom förbi senare. Bengan svarade ”ja…”, men han var liksom inte närvarande i svaret. Han var inne i sina fönster. Han gick inte riktigt att nå. Jag lämnade honom och när jag vände mig om i dörren satt han fortfarande där och smekte på sin karm.

 

Charlie sov och jag tänkte: ”Låt henne sova från evighet, till evighet, amen.”

 

Men hon vaknade. På gott humör! Vi låg och busade lite. Jag tryckte henne i magen och sa ”OOOP” och då började hon fnittra och när jag såg det där fnittret blev jag så otroligt glad. Jag slet fram telefonen för att ta en bild på det, men då var leendet försvunnet. Den här bilden togs tre sekunder efter leendet.

 

Jag försökte få henne att upprepa leendet. Jag tryckte gång på gång på magen och sa ”OOOP”, gjorde stora ögon och larvade mig, men hon stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Och så tittade hon bort, liksom i ointresse.

 

Sen la jag ner henne i vagnen och då somnade hon, fastän inte riktigt. Det var en ryckig sömn, hon fäktade med armarna. Jag blev så glad över denna sömn att jag ville ta en bild och skicka till Amanda för att visa att jag har läget under kontroll. Men det där fäktande gjorde att det blev oskärpa och det såg inte alls särskilt rofullt ut.

 

Jag tog väl 30 bilder, men hela tiden fäktade hon så mycket att hon såg alldeles vild ut.

 

Till slut fixerade hon sig och då fick jag äntligen till en bild där hon låg helt still. Kanske inte så trovärdigt när jag skickade till Amanda, en bebis som ligger med handen tryckt mot egen näsa. Men jag skickade den och skrev: ”Nu sover hon så sött.” Fast då var hon ju klarvaken. Och sen började hon skrika.

Så kom Bengan och styrde upp. Han ser lite skräckinjagande ut, kanske, men Charlie blev väldigt lugn och jag stod bredvid och såg dum ut.

 

Där sitter min kompis Ulrik också. Han tittade förbi med sitt flygplan under kvällen. Landade på en äng någon kilometer bort. Det är sant! Jag tog en bild på vår uteplats. Jag brukar ta bilder på den, för den är så fin. Ser ni att vi har en ny tavla på väggen? Det är en present från Bengan.

 

Det är en zigenarkvinna, är det inte? Som sitter vid ett vattenbryn, va? Och bakom är det väl en eld? Den var väldigt fin i alla fall och passade väldigt bra där. Hur som helst. Sen kom Amanda hem och när hon kom hem så sov hon och då kunde jag säga: ”Hon har sovit hela kvällen. Det var inga problem.” Och då blev Amanda så stolt över mig. Sen gick vi och lade oss.