Hade jag varit göteborgare hade jag sagt att jag tar ”babysteg” i att lära mig hur man tar hand om ett litet barn. Idag har jag till exempel lärt mig att bära Charlie med en hand. Alltså, inte för den sakens skull, jag skryter inte och skriker: ”Titta, titta, bara en hand!” Det här är ett bra grepp, säger kännarna, för om man håller Charlie på det här sättet får hon inte så ont i magen. Jag invänder och säger att det inte kan vara roligt för Charlie att titta neråt på det där sättet. Allt hon ser är ju golv! Jag går runt i lägenheten och Charlie ser bara golv, golv, golv. Jag skulle bli vansinnig. Enda intellektuella utmaningen för henne är när man plötsligt passerar en matta, VAD I HELVETE VAR DET DÄR FÖR NÅGOT, och sedan åter golv, golv golv, OCH DÄR KOM DET DÄR SJUKA IGEN! Jag säger ifrån, men kännarna säger att det är bra för magen. Så. Alltså. Här är mitt nya grepp. Jag lär mig. Ett litet steg för människan. Ett stort steg för jättebebisen Alex.