Hej, kära läsare. Jag sitter på bageriet, jag, och går igenom bilder från min gamla mobiltelefon och hittar bilder från den kvällen då jag och Amanda liksom ”träffades”. Jag berättade om den kvällen i Sommar-programmet och ni som hörde det kanske blir uttråkade, men jag vill ändå publicera texten tillsammans bilderna, för jag tyckte att det var så kul att jag faktiskt tog bilder på det där speciella ögonblicket nere vid vattnet. Jag publicerar manuset, så som jag läste det. Bli därför inte upprörda över att jag skriver ”häromdan” istället för ”häromdagen” eller ”nån” istället för ”någon”. Jag har skrivit det så för att jag ville läsa det så. När jag skrivit i VERSALER så har jag gjort det för att påminna mig själv om att jag vill betona det ordet i uppläsningen. Nå. Här kommer jag med ursäkter. Varför? Förstår inte. Här är manuset. Ni BEHÖVER inte läsa om ni inte vill. Inget tvång, det ska vara kul det här med att läsa bloggar.

 

 

(Ut från låt)

Oktober 2008. Jag står inför en grupp tv-producenter på en exklusiv medlemsklubb i Djursholm. Jag famlar och trasslar med en manusbunt i handen. Jag ska läsa ett kapitel ur min kommande roman ”Skynda att älska” för den här gruppen främlingar och jag funderar på hur det här egentligen kunde komma sig.

Jag har inte velat prata om boken med nån. Jag har inte velat dela med mig av den. Inte ens min förläggare som förtvivlat ringer och talar in meddelanden på min telefonsvarare får läsa.  Det var svårt att skriva den här boken och lika svårt att förlika sig med tanken på att främmande människor ska ta del av den. Boken är inte planerad att komma ut förrän i april, men jag blir allt oftare tillfrågad om att berätta om den. Jag har sagt nej till alla, utom till Amanda Widell.

Jag känner inte Amanda Widell, men vi arbetar inom samma mediehus. Ibland springer vi på varandra vid kaffeapparaten, byter några snabba vänligheter och vandrar vidare i korridorerna. Jag vet ingenting om henne, utom det alldeles uppenbara, att hon är gnistrande vacker. Jag blir lite generad varje gång hon tittar på mig. Det är vi många som blir på jobbet. Alla män som hon vilar sin blick på blir rödlätta och försvinner. De flyr in på sina rum och samlar sig. Häromdan kom Amanda Widell fram till mig och berättade att hon skulle arrangera en kick off för sitt produktionsbolag. Hon planerade för en konferensdag och avslutande middag och hon undrade om jag kunde tänka mig att komma dit och läsa ett kapitel ur boken för dem. Jag kunde inte begripa det själv, men jag sa ja på stående fot.

Och nu står jag här inför den här gruppen människor och undrar: Varför har jag gått med på det här? Men jag vet svaret: Jag har gått med på det för Amanda Widells skönhets skull.

Jag högläser kapitlet om när vi begravde pappa. Och när jag läser så upptäcker jag att jag läser inte för de här femton människorna. Jag läser för Amanda Widell och ALLTSAMMANS känns plötsligt så AVGÖRANDE. Och jag funderar på det. Vad hände här egentligen? När blev det här så avgörande?

När jag läst färdigt får jag en applåd. Jag stannar kvar på kaffet. Amanda Widell  kommer fram till mig, ställer sig nära, jag håller andan för att inte avslöja eventuell dålig andedräkt från osten som serverats. Hon säger att hon tyckte mycket om min text. Jag vet inte varför jag blir så otroligt glad av att höra det. Hon frågar om jag vill följa med ut på stan och festa med hela gänget och jag säger att jag är lite rädd för bokmanuset som jag har i min hand. Jag vill inte supa bort det, vill inte att det hamnar i ”orätta händer”. Det är min exakta formulering – jag vill inte att det hamnar i orätta händer. Vilken fånig sak att säga. Som om det vore Dödahavsrullarna jag hade i handen. Amanda ler mot mig tålmodigt, funderar i tre sekunder och säger: ”Jag tror att vi måste bränna upp ditt manus.”

(PAUS)

Vi lämnar festligheterna och går ner mot vattnet, bara jag och Amanda. Vid vattenbrynet tar hon högtidligt fram en tändare och sätter eld på min lilla bunt med papper. Hon håller de brinnande pappren i handen, hon ser koncentrerad ut, elden fladdrar så fint i hennes blick. Till slut är det bara stumpen av pappret kvar, som hon kastar ut i vattnet.
En fnissig stämning uppstår och sen står vi tysta.
”Ska vi gå tillbaka”, säger Amanda efter en stund.

(PAUS)

Vi vandrar uppför slänten igen och när vi ansluter till de övriga får jag en känsla av att det där var min belöning. Jag kom och läste för Amanda Widells företag och som pris gav hon mig en stund med Amanda Widell, helt för mig själv vid ett vattenbryn i Djursholm. Jag fick låna henne i fem minuter. Jag tror att hon visste att det var belöning nog.

Stämningen är berusad och uppsluppen uppe i salongen. Landets starkaste tv-producenter slappnar av. Slipsknutarna är lossade. Plötsligt spelas låten ”Don’t stop believing” med Starship och Amanda ROPAR ut att det är hennes favoritlåt. Och jag ROPAR ut ”Skojar du? Min med!” Och hon säger ”Skojar DU?”

Och det gör jag, ju. Det är inte min favoritlåt. Jag försöker bara hitta ett sätt att förlänga vår stund vid vattenbrynet, att hitta ett klister mellan oss som fäster. En av tv-människorna springer fram till Amanda, han nickar i takt med musiken och blundar på löjligt sätt. De strålar mot varandra. Den här låten sammanför dem, jag märker att de har talat om den många gånger förut. De blir plötsligt interna. Han sjunger texten ”Just a small town girl” och Amanda fyller i: ”Living in a lonely world”.

Och jag kan inte texten, men jag nickar och försöker se upprymd ut. Tv-mänskan säger: ”Sopranos avslutning. Sista scenen. Hela den här låten – i sträck” och så vänder han sig mot mig: ”SÅG du den scenen?”

Jag svarar att jag inte sett Sopranos. Han säger ”nähä” och vänder sig åter mot Amanda och plötsligt droppar dom Sopranos-citat mot varandra och dom är så förtjusta och uppslukade av detta att jag liksom försvinner fullständigt trots att jag fortfarande står bara nån decimeter ifrån dem och jag ser ingen annan utväg än att ge mig av.

Och när jag vandrar ut genom dörrarna har jag en absolut känsla av att den där luckan som öppnades mellan mig och Amanda Widell stängdes väldigt snabbt igen.

Musik: Don’t stop believing, Starship