”HON LER! KOM OCH TITTA!”

Jag skriker till Amanda i en ton som tangerar RASERI och Amanda släpper genast allt hon har i handen och rusar till platsen. Och så tittar hon på Charlie där hon strålar och säger: ”Nej, Alex. Det där är inget riktigt leende.”

Och hon går iväg, men jag sitter kvar och tittar på Charlie och jag beslutar mig för att vidhålla. Det ÄR ett leende! Okej, det är inget leende GRIN, inget ansikte som är förvridet av lycka som på gröna Lund eller så, men alla behöver väl inte le som dårar. Vissa av oss nöjer sig med att rycka lite i mungipan. Och sen är det inte mer med det. Charlie tillhör den kategorin. Hon är inte en tjej av stora gester. Charlie är subtil. När hon ler gör hon det utsökt, knappt märkbart, en krusning över läppen och så är det över.

Så är det. Sådan är hon, min Charlie.