Jag sitter i totalmörker och skriver. Jag vill inte att Charlie ska vakna. Jag har gått med henne i min bärsele i en timmes tid, hoppat och gungat, lutat-gungat på vänster fot, lutat-gungat på höger fot och jag har ont i ryggen och jag måste-måste-måste svara på några mail. Nu sover hon, men det är en skör sömn. Jag hör hur hon låter, utstöter små kroppsljud, som om hon övade på vokaler där i mörkret. Jag går för att hämta kaffe och jag har lärt mig vilka plankor som knarrar och undviker dem skickligt. Jag tassar förbi sängen som en tjyv.

Det åskar ute och här inne är det så mörkt att jag inte kan se myggen. Jag kan bara höra dem när de kommer nära och jag förfasas när jag inte längre hör dem, för då vet jag att de sitter någonstans på min kropp och vässar kniven och jag rufsar till mig själv, fäktar snabbt i blindo med armarna och återgår sedan till datorn. Det regnar häftigt nu. Det regnar in där nere, vi måste fixa det till nästa år.

Fyra dagar kvar, sen börjar verkligheten. Då åker vi hem till Stockholm. Jag måste hitta en arbetsplats där jag inte behöver sitta i mörker. Jag måste hitta en plats, en utgångspunkt från vilken jag kan STYRA upp saker och ting. Jag tänker oerhört mycket på vår ekonomi. Jag måste få det här att gå ihop. Amanda är mammaledig, detta är mitt ansvar. Men jag måste finna en lycka i arbetet också, en glädje i det jag gör. Det enda som är roligt just nu är bloggen, men den får jag inte betalt för. Måste ordna ekonomin. Måste ordna den! Men fan i helvete – måste sluta tänka på pengar hela tiden.

Tänker på min familj. Jag är här på Gotland med en Widell bakom varje buske, men jag saknar MIN familj. Mamma skriver sms och ber om en bild på Charlie om dagen. Hon vill inte ha “bloggbilder”, hon vill ha exklusiva bilder och det får hon. Min brorsson Sven fyller 5 år idag och han är så lik pappa att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är ledsen för att jag inte kunde komma på kalaset. Calle har träffat kvinnan i hans liv och det är så härligt. Anitha, om du läser detta: du tar mitt råd och gifta dig med denna där.

Ja, hörrni.

Jag får ofta kritik för att jag återupprepar mig i bloggen. Att jag skriver saker som jag redan skrivit. Jag har tänkt på det. Det beror på att jag hela tiden tänker saker som jag redan tänkt. Jag re-artikulerar mig själv hela tiden. Det finns ingen framåtrörelse här, jag står med min spade och hugger mot samma sten.

Här sitter jag i mörker och skriver. Herregud, vad mitt liv har förändrats.