Vi har fått en sån därn vahettere, ja, en sån där gung-grunka som man stoppar ner sitt barn i när man vill att det ska lugna ner sig. Den fungerar över all förväntan. Charlie skriker och lever 
rövare och så stoppar man ner henne i den där och då tystnar hon på stört. Och så ligger hon där tyst och gungar och tittar kanske i taket.

Men plötsligt ser hon så väldigt ledsen ut. Olycklig! Som om hon VILL skrika men gunget söver ner henne och hon är ledsen för att hon inte orkar skrika, ledsen för att hon inte orkar göra motstånd. Det där gunget är som knark – det känns som om jag drogat ner Charlie. Jag känner mig alldeles usel när jag ser henne ligga där och rulla med ögonen. Jag har gjort det där mot henne!

Så jag säger ”lilla gumman” och tar upp henne och då är hon snabbt igång igen, jämrar sig och knölar och bölar och skriker och jag säger ”såja” och jag säger ”lugn lilla älskling” och hon fortsätter skrika, nu med frenesi och emfas och jag ropar HERREGUD och stoppar ner henne i gunggrunkan igen. Och hon tystnar och vissnar och då står jag åter där med dåligt samvete.