Jag tittar på min Charlie som ligger och väntar på att jag ska byta hennes blöja. Hon är så fin och svår. Ända sedan hon föddes har jag försökt lära mig henne. Vad vill hon när hon gör si, hur ska man bete sig när hon gör så? Jag har betraktat henne noga, lagt ihop allt detta och till slut kunna säga: ”Nu förstår jag henne!” Och då, precis när man känner ett lugn i att man faktiskt fått grepp om hur hon fungerar, så byter hon skepnad fullständigt. Hon blir en ny person, som framstår som lika ljuvlig men plötsligt återigen fullständigt obegriplig. Och man börjar om. Lär sig Charlie bit för bit. Och precis när lugnet återigen lägger sig över en så slår hon till igen. Samma Charlie, men ändå en ny person. Hon är som en romersk kyrka – när man utforskar henne öppnar sig valv bakom valv, oändligt. Hon är ett pussel som aldrig blir färdigt.