Det här är min kompis Klas. Han är nöjeschef på Aftonbladet. De som “håller på och håller på” brukar säga att jag fått mitt jobb på Aftonbladet bara för att Klas jobbar där. Men så är det inte. Jag har arbetat hårt för att få jobba på en så fin tidning. Klas dotter heter Maj-Lis. Jag tror inte det är ironiskt menat. Klas tycker verkligen att det är ett fint namn. Jag tycker också det. Det är GULLIGT. Maj-Lis är en vecka gammal och det här är vår första promenad tillsammans utan mammorna. Och som Klas nojar och håller på! Han har paraplyer och täcken och solskydd, men trots det väser han hela tiden “helvete” varje han ser solen slå mot någon del av vagnen. Han tar omvägar runt andra barn och “deras vidriga baciller”. Man kan kort säga att Klas beter sig precis som jag gjorde för några veckor sedan.

Det är så härligt för självkänslan att vara med Klas. Man tror att man är världens mest spända, nojiga, livrädda, töntiga förälder, men så ser man Klas som plötsligt stannar när han ser en liten hund passera på håll och då känner man sig plötsligt som en mentor.

Man ler belåtet och säger, nästan lite överlägset, att lite sol kommer inte döda henne, hörru. Och då har man bara tio dagar tidigare stått och byggt fort mot solen så att Charlie inte ska strålas till döds. Man säger: “Lugna ner dig lite, det är bara en liten tax” när man tio dagar tidigare skrek KOPPLA HUNDEN mot en schnauser och hans husse nere på Gotland.

Jag mår bra av att vara med Klas. Han får mig att inse att jag faktiskt blivit lite, lite coolare. Och vi vandrar genom Humlegården och det är en ganska fin insikt. Men så kommer en hund mot oss, en större hund, riktigt stor, kan det vara en collie och både jag och Klas tvärnitar och ropar: KOPPLA HUNDEN. Och vi stiger båda fram och bildar en människomur mellan den livsfarliga besten och barnvagnarna.

Då förstår man. Man är inte riktigt supercool än.