Jag och Charlie brukar på eftermiddargarna gå ner på stan för att titta på folk. Vi sätter oss på en uteservering, jag dricker alltid en kaffe och Charlie tar alltid en Cola, och så tittar vi på förbipasserande. Vi brukar tycka att det är roligt en stund. Sen blir vi båda rastlösa. Vi visar det på olika sätt – jag börjar knappa på telefonen och säga ”jaha-jaha” för mig själv och Charlie börjar kränga och grimasera.

Och då reser vi oss och hittar på något annat. Vi går Birger Jarlsgatan. Charlie ligger klarvaken och tittar upp i himlen. Det bådar illa. Hon har ett lugn i blicken, men det har jag lärt mig – ju lugnare hennes blick är, desto snabbare och mer oväntat kan skrikattacken komma. Jag blir mycket rädd, för Amandas bröst är långt, långt borta och jag måste lösa det här själv, så jag scannar blitxtsnabbt landskapet och hittar kullersten! Lyckoruset över denna kullersten är oerhört, jag skyndar dit, Charlie vrider på sig och jag märker hur hon gör sig beredd att ställa till ett helvetes jävla liv och precis när det håller på att brisera så landar hjulen på kullerstenen och då vet jag att det är kört för lilla Charlie. Hon har inte en chans. Kullerstenar är hennes eget lilla kryptonit och hon ligger där och gungar och så börjar ögonen att rulla och så somnar hon in och jag knyter näven framför mig som en tennisspelare efter serve-ess och väser: ”YESSS!”

Sen går jag hem. Där har vi den, min eftermiddag.