Varje morgon vid sju går jag till Stenugnsbageriet här uppe på grusvägen, för att Amanda ska få sova i några timmar och dessutom får jag ganska härlig tid för mig själv med Charlie. Jag sitter alltid på samma plats där uppe, läser samma DN och dricker samma kaffe.

Jag har upptäckt att andra människor också har rutiner som gör att vi alltid möts om morgnarna. Vid 8.15 kommer alltid samma tant och köper en baguette och en kardemummabulle. Vid halv nio kommer farbrorn med talfel, eller om det är skånska, och köper en latte-to-go. Och vid nio kommer alltid en herre och köper Gotlandslimpa. Denne herre är trevlig, ler alltid och säger hej när han går förbi mig. Igår började vi till och med prata. Han berättade att han just börjat läsa min bok. Han tyckte att den var fin. Och så utbytte vi några andra artigheter och sen gick han.

Imorse när vi sågs sa vi liksom “tjenare” redan från start. Vi är ju numera bekanta och jag tycker om honom, Han sa att han hade läst ut boken nu, och det hade hans fru också gjort. De tyckte den var så fin och det gjorde mig väldigt glad att höra det. Han sa att han faktiskt hade min bok i bilen och frågade om jag kunde tänka mig att signera den. Jag sa att jag gärna signerade den.

Sekundrarna därpå är mycket märkliga.

Mannen vänder snabbt på klacken och hastar bort mot bilen. Man kan förstå att han vill att det går undan, det är inte konstigt, han har bett mig om en tjänst och han känner kanske att han tar upp min tid när jag väntar på att få signera boken. Så är det ju inte alls, men han TROR kanske det. Så han går snabbt mot bilen. Precis när han inlett sin färd börjar Charlie i bärselen kränga vilt och jag tittar ner på henne och säger: “Oj, oj, oj. Du får lugna dig lite nu!”

Och mannen vänder sig om. Han tror att det är honom jag pratar med. Han tror att jag kommenterar hans brådska att få min autograf. Och han blir lite skamsen och säger: “javisst, absolut” och saktar liksom ner stegen.

Och jag får fanimej panik, bara tanken på att han TROR att jag har suttit där och kommenterat hans plötsliga brådska gör mig illamående, så jag ropar högt så att han ska höra och förstå:

“SÅJA, CHARLIE! LUGN, CHARLIE!”
“CHARLIE!”
“LUGN!”
“SÅJA!”
“LUGN CHARLIE!”

Han kommer tillbaka.
Vi talar inte om det.
Men jag blir fortfarande generad när jag tänker på det.

“Du får lugna dig lite nu!”

Ha ha. Vad dumt.