Jag tar en promenad med Charlie, vandrar fram längs grusvägen som leder ända från vår lada till stenugnsbageriet. Plötsligt hör jag ekande ljud av hammare mot spik. Det är någon som bygger någonstans i dalen. Jag följer efter ljudet och upptäcker snart att det kommer från en stor lada en bit ut på ängen.

 

Jag vandrar in och ser fönster. Fönster i alla dess former och färger. Det är en fönsterälskare som slagit till, den här personen är på väg att utrota ladans väggar och ersätta dem med fönster. Jag går fram till väggen och ser markeringarna i träet. Den här mannen är inte färdig. Fler fönster ska in. Det ska vara fönster överallt.

 

Det känns på något sätt religiöst här inne. Man skulle vilja ha rökelse och ett altare där man snabbt kan knäfalla, nysa en bön och sedan ta itu med sysslorna. Plötsligt kommer byggherren in. Han står bredbent vid dörren, har bar överkropp, jag bländas av kvällssolen och ser inte vem det är. Jag blir plötsligt rädd. Men så tar han ett steg in och säger: ”Hej, Alex.”  Och jag kisar, håller en hand för solen och tänker: ”Naturligtvis. Det är bara en person som är förmögen att göra en sån här grej. Det är svärfar Bengan.”

 

Jag frågar Bengan vad han gör. Han säger att han sätter in fönster. Jag frågar vad det ska bli. Bengan står tyst och tittar upp och smakar på sin egen tunga en stund och säger slutligen: ”Jag vet inte riktigt.” Och så går han bort mot en vägg och säger: ”Men jag ska sätta in fler fönster. Jag är inte färdig än. Fler fönster ska in.” Och så går han ut för att hämta en slip. 

 

Vi bjuder över grannarna och så äter vi kräftor. Svenska signal blandat med färska turkiska, som inte var så dåliga alls. Men svenska signal, herregud, ja, det var gott. Men vi drack ingen nubbe, för den nubbe vi hade i köket har försvunnit när vi var borta.

 

Sen tar jag en promenad bland ägorna. Så här ser ladan ut bakifrån. Den är väldigt stor, den här ladan. Jag brukar gå runt i den och känna på träet och drämma till balkar för att känna om de är bärande. Jag kan inte avgöra om de är bärande eller inte genom att drämma till dem, men det känns mycket bra att gå runt och göra på det där sättet. 

 

Nere i trädgårn blir det plötsligt dimma. En ofattbar dimma. Och jag står där med öppen mun och häpnar inför denna dimma och tar bild efter bild på den, men jag vet ju hur det kommer att bli. Man tittar på bilderna sen och den där MÄKTIGA dimman syns inte alls på bilderna, så när man ska visa för kompisarna säger de bara ”jaha, oj” och inget mer. Och jag tar bilder på denna dimma för er skull, i min telefon finns nu 25 bilder dimma, men ingen blir riktigt bra. Den här är väl okej. Men tänk er den gånger 10 och då har ni den egentliga dimman. 

 

Den här var också okej. Det var nästan så att man önskade att det var krig, för på den här platsen, i den här dimman skulle man vilja se ett slag, inte sant. Man vill höra ljudet av hästhovar mot lera, lansar som dras, någon som skriker ”ROMA VICTOR” och 200 000 människor som ropar sitt bifall och anfaller från vänster och från höger kommer vildarna med stripigt hår och knölpåkar och precis rakt framför mig ryker de ihop i en fruktansvärd smäll. Många människor dör här idag.

Ja. 

Och sen gick jag hem och lade mig.