Jag sitter nu på Hotel Anglais på Stureplan. Som förr om åren. Jag slösurfar eftersom jag inte orkar ta tag i sakerna och hittar på mediesajten resume.se denna nyhet:

 

 

Jag läser min chefis Jan Helin, som berättar att anledningen till att Aftonbladet tagit besöksrekord i sommar är Zlatan Ibrahimovics övergång till Barcelona, Michael Jacksons död – och den här pappabloggen. Han berättar vidare att under många dagar i juli var den här bloggen den mest klickade texten på hela Aftonbladet.se. Och det är ju faktiskt helt otroligt. Jag är så jävla glad att många vill läsa.

Samtidigt befinner jag mig i en kris. Jag måste ta mig upp ur den. Den här återkomsten till Stockholm, det här uppvaknandet har varit bedrövligt. Jag vill inte sitta på Anglais och slösurfa, jag vill vara hemma med mitt barn!

Jag vägrar gå med på att den här bloggen blir en media-latte-blogg med namedropping och sköna gliringar. Om det här nu är mitt liv, att sitta i en hotellobby och mejla, så vill jag inte skriva om det. Jag skäms över det livet, för det finns ingen framåtrörelse här. Det finns ingen utveckling. Precis på den här platsen i den här lobbyn satt jag för fem år sedan när jag just slutat på stureplan.se. Och nu är jag tillbaka. har det verkligen inte hänt mer än så? Ska jag sitta här nu?

Nej, det ska jag inte. Jag måste ta mig ur den här saxen och jag känner att det är ont om tid. Jag kommer att fastna i den här lobbyn och jag inte gör något. Oundvikligen limmas jag fast i huvudstaden. För två dagar sedan vandrade jag på Bråkmakargatan på Gotland och funderade på om jag skulle ta en kardemummabulle till min kaffe eller inte. Och nu mullrar det i luften av alla ”förutsättningslösa möten” och ”bolla-idé-luncher”. Jag är inte intresserad av det.

Jag är en levande spik som nu hamras ner i samhället och jag måste resa på mig innan jag blir fastnaglad, jag måste lyfta och bli MILDARE och VILDARE än här.

Och ni måste hjälpa mig med detta, hör ni det!