Jag ligger i sängen och tittar på Charlie. Hon är klarvaken och nyfiken. Ibland möter hon min blick och ger mig en vänligt ögonkast, och så vandrar hon vidare i rummet. Och jag följer med hennes ögonriktning med mitt huvud på sådant sätt att jag åter hamnar i hennes synfält, för jag vill att hon ska TITTA PÅ MIG och återigen ser hon tålmodigt på mig, som om hon ville vara artig. Och jag säger “hej älskling” på pipigt, löjligt sätt och Charlie vilar sin svala blick i min ytterligare en stund innan hon finner för gott att utforska andra saker i rummet igen.

Och jag låter henne göra det. Och jag tänker på Charlies första pojkvän. Det är några år dit, men jag tänker redan på honom. Jag hatar honom. Jag tänker att jag kommer att slå ihjäl honom.

Och då menar jag jag inte “slå ihjäl” i den slarviga meningen att man ska “ta i med hårdhandskarna” med honom. Nej, jag menar verkligen slå ihjäl. Jag kommer att dräpa honom.