Jag är ute och går igen. Bara jag och min barnvagn och min Charlie och denna ljuvliga grusväg som jag inte kan få nog av. Visste ni att den här grusvägen kallas för Bråkmakargatan? Det ligger fem gårdar, fyra lador och ett bageri längs den här vägen. Och alla bråkar med alla. Står jag och pratar vänligt längs vägen med bagarn kan det hända att jag utan att veta om det tagit sida i ett mycket infekterat bråk om ett stängsel med smålänningarna som äger granngården. Alla går runt och är trumpna, håller på sitt, kastar långa blickar efter varandra. Men det finns en vänlighet i allt det där också. Man kan skratta åt sina egna barnsligheter. Och man kan dricka kaffe med varandra.

Om man går på grusvägen åt detta håll i en kilometer hamnar man på landsvägen till Fårösund. Där finns ett träd som på pricken liknar det där vackra Sparbankenträdet och jag tänkte först gå dit och ta en bild på det för att visa er, men jag orkar inte idag. Jag har burit sten, jag har ont i ryggen.

Går man åt andra hållet hamnar man på vägen mot Valleviken. Då passerar man gråtande tanten på vänster sida. Det brukar stå en tant längs vägen där borta och gråta. Man vet inte mycket om henne, kanske bär hon på en stor sorg i livet. När man hälsar på henne längs vägen hälsar hon tillbaka som man tänker sig att en änka hälsar på de svartklädda begravningsgästerna som kommer fram för att visa sin respekt. En kort vänlig nickning, men sedan en blick som säger: “Tack för vänligheten, men nu vill jag vara ensam med min sorg.”

Men jag orkar inte gå åt det hållet heller. Jag har mycket ont i ryggen, jag ojar mig när jag böjer mig efter saker. Så jag vänder blicken upp för slänten och ser att bageriet har slagit upp portarna. Jag beställer en latte och en kardemummabulle och tittar ut över bråkmagargatan. Om tre dagar åker jag till Stockholm. Det känns ärligt talat för jävligt.