Ni har i kommentarsfältet bett mig berätta vilka bloggar jag läser. Jag kan berätta att jag inte läser bloggar längre. Jag hittar helt enkelt inte några intressanta. Kanske är det jag som letar dåligt. Kanske är det helt enkelt så att bloggvärlden består av unga modetjejer som skriver om ”dagens outfit”.

Det finns bara en blogg som jag läser och den läser jag flera gången om dagen och det beror på att jag tycker att det är Sveriges roligaste just nu. Den finns att läsa HÄR.

Jag ligger i min solstol och betraktar Amanda och Charlie, de två kvinnorna i mitt liv. Amanda viftar bort en fluga som hade NERVEN att sätta sig på Charlies arm. CHarlie brydde sig dock inte nämnvärt om flugan. Hon ligger nämligen och funderar på om hon ska börja skrika eller inte. Hon tycks inte riktigt kunna bestämma sig, så hon ligger kvar där tyst men lite mörk i blicken och fnular på saken.

Jag har satt mig ner för att svara på alla mail jag fått efter Sommar-programmet. Jag har fått över 200 mail. 500 kommentarer på bloggen. Aldrig någonsin har jag gjort något där responsen varit så stor. Det är helt fantastiskt. Jag minns hur rädd jag var där i studion. Det sista producenten var innan han placerade mig vid micken var: ”Tänk inte på att en miljon människor lyssnar.” Och jag satte mig och så kom Sommar-melodin igång, inledningen av den tycker jag låter som ett fall från hög höjd och så kändes det också. Och så tändes grön lampa i studion – LIVE – och jag hörde min egen första inandning och så började jag.

Det var fasansfullt de första tio minutrarna. De sista 80 var det roligaste jag gjort.

Jag tar en promenad med Charlie, vandrar fram längs grusvägen som leder ända från vår lada till stenugnsbageriet. Plötsligt hör jag ekande ljud av hammare mot spik. Det är någon som bygger någonstans i dalen. Jag följer efter ljudet och upptäcker snart att det kommer från en stor lada en bit ut på ängen.

Jag vandrar in och ser fönster. Fönster i alla dess former och färger. Det är en fönsterälskare som slagit till, den här personen är på väg att utrota ladans väggar och ersätta dem med fönster. Jag går fram till väggen och ser markeringarna i träet. Den här mannen är inte färdig. Fler fönster ska in. Det ska vara fönster överallt.

Det känns på något sätt religiöst här inne. Man skulle vilja ha rökelse och ett altare där man snabbt kan knäfalla, nysa en bön och sedan ta itu med sysslorna. Plötsligt kommer byggherren in. Han står bredbent vid dörren, har bar överkropp, jag bländas av kvällssolen och ser inte vem det är. Jag blir plötsligt rädd. Men så tar han ett steg in och säger: ”Hej, Alex.”  Och jag kisar, håller en hand för solen och tänker: ”Naturligtvis. Det är bara en person som är förmögen att göra en sån här grej. Det är svärfar Bengan.”

Jag frågar Bengan vad han gör. Han säger att han sätter in fönster. Jag frågar vad det ska bli. Bengan står tyst och tittar upp och smakar på sin egen tunga en stund och säger slutligen: ”Jag vet inte riktigt.” Och så går han bort mot en vägg och säger: ”Men jag ska sätta in fler fönster. Jag är inte färdig än. Fler fönster ska in.” Och så går han ut för att hämta en slip. 

Vi bjuder över grannarna och så äter vi kräftor. Svenska signal blandat med färska turkiska, som inte var så dåliga alls. Men svenska signal, herregud, ja, det var gott. Men vi drack ingen nubbe, för den nubbe vi hade i köket har försvunnit när vi var borta.

Sen tar jag en promenad bland ägorna. Så här ser ladan ut bakifrån. Den är väldigt stor, den här ladan. Jag brukar gå runt i den och känna på träet och drämma till balkar för att känna om de är bärande. Jag kan inte avgöra om de är bärande eller inte genom att drämma till dem, men det känns mycket bra att gå runt och göra på det där sättet. 

Nere i trädgårn blir det plötsligt dimma. En ofattbar dimma. Och jag står där med öppen mun och häpnar inför denna dimma och tar bild efter bild på den, men jag vet ju hur det kommer att bli. Man tittar på bilderna sen och den där MÄKTIGA dimman syns inte alls på bilderna, så när man ska visa för kompisarna säger de bara ”jaha, oj” och inget mer. Och jag tar bilder på denna dimma för er skull, i min telefon finns nu 25 bilder dimma, men ingen blir riktigt bra. Den här är väl okej. Men tänk er den gånger 10 och då har ni den egentliga dimman. 

Den här var också okej. Det var nästan så att man önskade att det var krig, för på den här platsen, i den här dimman skulle man vilja se ett slag, inte sant. Man vill höra ljudet av hästhovar mot lera, lansar som dras, någon som skriker ”ROMA VICTOR” och 200 000 människor som ropar sitt bifall och anfaller från vänster och från höger kommer vildarna med stripigt hår och knölpåkar och precis rakt framför mig ryker de ihop i en fruktansvärd smäll. Många människor dör här idag.

Ja. 

Och sen gick jag hem och lade mig. 

Diskussionerna fortsätter strömma in i kommentarsfälten rörande den så kallade “kaffebilden”. Jag är väldigt glad för omtanken, även om jag just i det här fallet känner att er or inte var riktigt befogad. Särskilt med tanke på att den där bilden var arrangerad. Vi satt inte och tittade på folk. Charlie drack inte en Cola. Och kaffet i koppen var sedan länge inte bara avsvalnat utan direkt kallt. Men jag gillar det här ändå. Ni har erfarenhet och ni vill bara komma med goda råd. Tack!

Nå! Det var inte det jag ville tala om. Jag ville tala om att jag faktiskt måste informera er om att jag hade fel när jag skrev att barnvagnsförare inte hälsar på varandra när de möts i Stockholm. Jag har under ytterligare promenader upptäckt att det finns ett förfinat system kring detta och att det visst kan hända att hälsning äger rum.

Jag som man hälsar endast på andra barnvagnsförare om vederbörande också är en man. Inga stora gester, man vevar inte med handen och man stannar absolut inte och kallpratar. Man nickar alldeles kort och går vidare. Män hälsar däremot aldrig på kvinnor. Kvinnor hälsar heller inte på kvinnor. Det är alltså endast om en man möter en man som denna hälsning sker.

Utom vid ett tillfälle och här kommer det intressanta. Om de mötande barnvagnarna är av samma märke så hälsar man. Det sker inte alltid, men det är alltså förekommande. Och då slås man-man-regeln ur spel. Rör det sig om samma märke på barnvagnen så kan man hälsa oavsett kön och omständighet.

Här på Gotland hälsar alla. Oavsett vilket.

Jag hatade att vara i Stockholm, vet ni varför? Alla baciller! Alla människor som böjde sig fram, sa ÅÅÅ och började tafsa på Charlies kropp. Här är det visserligen smutsigt. Men det är ändå rent från virus. Därför åkte vi tillbaka till vår älskade lada här på norra Gotland. Titta på den! Är den inte ljuvlig. Jag har svenska signalkräfror i kylen och när mörkret faller ska jag tända de där lamporna ni ser och servera med kryddost och västerbottenpaj. Jag kan ta bilder om ni vill. 

Hörrni allihop! Har ni det trist på jobbet? Vanntrivs ni där ni är? Var glada att ni inte är på gotlandaflyget! Här är det liv! 

Jag åker till mitt gamla jobb för att visa upp bebisen och stöter på Filip Hammar, som försöker lansera ”flygmodet” . Det handlar om att gå runt och se ut som att man just ska sätta sig på långflyg över Atlanten. Men filip gör det med stil. Blandar Nike med Alexander mcQueen. Blandar 119 kr med tusen dollar. Filip berättade att han fått ryggskott, för övrigt. Och han som ska spela in Vem kan slå Filip och Fredrik om en vecka. Herregud, hur ska det gå. När ni läser om detta i kvällspressen imorgon så vill jag att ni ska komma ihåg att det var här ni läste det först. Här i sveriges härligaste pappablogg. 

Jakten på det perfekta cafét fortsätter. Idag drog jag en nit på ett ställe som heter Saturnus på Eriksbergsgatan. Trevligt ställe och god frulle visserligen. Men vet ni vad det kostade? 150 kronor för en frukost. Jag skrattade högt åt killen i kassan, men han vidhöll och jag betalade. 150 kr. Jag ska vara här varje dag. Jag kan inte betala tusen kronor i veckan för frukost. Jag har inte råd, inte lust. Så, jakten på det perfekta cafet fortsätter.  

Men herrejösses. 50 kommentarer om att jag utsatte Charlie för fara, att jag riskerade att spilla ut mitt kaffe över Charlie. Ni påminner om svärmor Stina med det där pratet. Stina säger ofta om Charlie när hon ligger i skuggan: ”Låt henne inte ligga i solen!” Och jag känner för att säga: ”Inte? Jag som tänkte olja in henne med bronze-kräm och lägga henne ute på solbryggan.”

Det förstår ni väl att jag hade kontroll på situationen.
Jag skulle väl inte utsätta min älskade dotter för någon fara.
Det måste ni förstå.

Jag blev alldeles nedstämd av att läsa det ni skrev.
Ni utgår från att jag är en oaktsam idiot?
Att jag skulle göra så mot Charlie?

Jag och Charlie brukar på eftermiddargarna gå ner på stan för att titta på folk. Vi sätter oss på en uteservering, jag dricker alltid en kaffe och Charlie tar alltid en Cola, och så tittar vi på förbipasserande. Vi brukar tycka att det är roligt en stund. Sen blir vi båda rastlösa. Vi visar det på olika sätt – jag börjar knappa på telefonen och säga ”jaha-jaha” för mig själv och Charlie börjar kränga och grimasera.

Och då reser vi oss och hittar på något annat. Vi går Birger Jarlsgatan. Charlie ligger klarvaken och tittar upp i himlen. Det bådar illa. Hon har ett lugn i blicken, men det har jag lärt mig – ju lugnare hennes blick är, desto snabbare och mer oväntat kan skrikattacken komma. Jag blir mycket rädd, för Amandas bröst är långt, långt borta och jag måste lösa det här själv, så jag scannar blitxtsnabbt landskapet och hittar kullersten! Lyckoruset över denna kullersten är oerhört, jag skyndar dit, Charlie vrider på sig och jag märker hur hon gör sig beredd att ställa till ett helvetes jävla liv och precis när det håller på att brisera så landar hjulen på kullerstenen och då vet jag att det är kört för lilla Charlie. Hon har inte en chans. Kullerstenar är hennes eget lilla kryptonit och hon ligger där och gungar och så börjar ögonen att rulla och så somnar hon in och jag knyter näven framför mig som en tennisspelare efter serve-ess och väser: ”YESSS!”

Sen går jag hem. Där har vi den, min eftermiddag.