Arkiv för August 2009

- Sida 3 av 11

Kvällen i bilder

av Alex Schulman
bild[38].jpg

Jag kom hem innanför dörren efter ett ärende på stan och såg ett par flipflop-tofflor. Jag undrade så vem som bar flipflops inne i stan på det sättet. Jag känner ingen som bär flipflops så. Jo, jag känner EN person. Kan det vara…?

 

bild[39].jpg

Mycket riktigt. Där stod han barfota som alltid, den märkligaste mannen jag känner. Bengan.

 

bild[40].jpg

Amandas syster Hannah var där också. Bengan sa inte mycket. Hannah frågade hur det gick med ladan och Bengan svarade: ”Jag åkte ner till Sudret och köpte 60 nya fönster.” Hannah frågade vad han skulle med alla fönster till och Bengan dröjde med att svara. Han satt tyst så länge att det till sist började kännas rent overkligt, som en David Lynch-film och TILL SIST sa han: ”Hela ladan, den ska… Jag ska göra om hela ladan till ett orangeri.” Hannah satt tyst. Sen talade vi inte mer om det.

 

bild[41].jpg

Jag frågade Bengan hur länge han bär flipflops och han svarade att han bär dem som andra bär sina vinterdäck. Jag frågade vad han menade och han svarade: ”Jag börjar bära dem dagligen sista mars. Och jag slutar bära dem sista oktober.” Jag frågade om han bar något speciellt under vintertiden och han stirrade på mig och svarade: ”Skor.”

 

bild[42].jpg

Sen kom min mamma och hälsade på. Charlie blev mycket glad att se henne. Jag stod inne i köket och hörde mamma samtala med Bengan. Det samtalet var…det går inte, jag har, man kan inte återge det riktigt. Det går inte.

Att få Charlie att somna

av Alex Schulman

Charlie ligger i sin vagn. Hon kniper med blicken, grymtar, utstöter gutturala ljud och grimaserar. Hon ser ut som när en vuxen människa försöker flytta ett alldeles för stort skåp. Jag bär upp henne och lägger henne på mig så att vi ligger mage mot mage. Hon kränger vilt fortfarande och jag blir olycklig för jag vill att hon ska trivas här på magen. Jag lägger hennes arm till rätta, den hade hamnat i kläm och lägger en varm hand på hennes rygg.

Hon tycks till slut acceptera sakernas tillstånd. Jag känner hur hon slappnar av, säckar ihop över mig, hon blir liksom flytande och jag måste täppa till henne åt både höger och vänster så att hon inte rinner över åt något håll. Jag måste fixera henne under denna oerhört viktiga stund då hon kanske, kanske somnar snart. Och jag rör mig inte, är lika still som knivkastarens partner på cirkus just innan knivarna börjar vina. Jag minimerar min egen andning, andas kort ut, kort in, som en kanin på motorvägen, för jag vill inte att mitt bröst ska häva henne på det där sättet.

Och där ligger jag, tittar i taket. Jag är en fånge i min position. Min telefon på soffbordet ringer, men jag når den inte. Ingen idé att riskera något genom att göra ett utfall mot den. Den får ringa där.

Det går tio minuter. Min arm har somnat och det har Charlie också. Det är dags att lägga ner henne i barnvagnen. Fem ofattbart viktiga sekunder. Jag lirkar försiktigt fram min arm, placerar den under Charlies huvud. Så tar jag ett djupt andetag och lyfter henne.

Hon öppnar förfärat ögonen, upptäcker vad som håller på att hända och då bryter helvetet loss.

Hon skriker med öppen mun, med full kraft. Jag har aldrig sett en mer olycklig varelse. Som om hon insett att hon står i begrepp att bli lämnad för livet.

Jag försöker vyssja henne och gunga henne, jag kallar henne “lilla gumman” och vandrar runt med denna ledsamma säck på axeln. Och hon skriker och skriker och jag blir så otroligt ledsen, känner mig så fullständigt maktlös och Amanda rusar fram och säger “jag tar henne”.

Och Amanda öppnar famnen för den hulkande lilla saken. Knäpper upp blusen.
Ljudet av hur hennes skrik plötsligt försvinner helt när hon i panik kastar sig över mammas bröst nästan kväver sig själv av hennes vårta.

Jag tittar på dem och känner mig värdelös och utanför och jag känner bitterhet och när jag lämnar dem i soffan känner jag illvilja både mot Amanda och Charlie och sedan skäms jag över denna illvilja och mår ännu lite sämre.

Samtal med Charlie, kl. 08.23

av Alex Schulman

Jag: God morgon, Charlie.
Charlie: Morrn-morrn.
Jag: Hur är det idag då?
Charlie: Jotack, bra. Själv?
Jag: Bara bra.
Charlie: Fint.
Jag: Och du har sovit gott?
Charlie: Utmärkt, tack! Vaknade till lite vid några tillfällen i natt om jag inte missminner mig.
Jag: Det gjorde du.
Charlie: Någon gång vid tre-snåret, va?
Jag: Det stämmer.
Charlie: Och vid fem, va?
Jag: Precis.
Charlie: Just det. Men i övrigt sov jag faktiskt riktigt bra.
Jag: Okej. För jag funderade lite på det här med morgonpromenaden…
Charlie: Ja?
Jag: Du brukar skrika rätt mycket när du varit lite, ja, LIVLIG på natten.
Charlie: Jaså, tycker du? Det har jag faktiskt inte tänkt på.
Jag: Nej. Men så är det. Och nu vet jag inte om jag vågar gå ut med dig ensam.
Charlie: Ska du gå med mig ensam?
Jag: Jag tänkte det.

bild[36].jpg
Charlie: Okej. Nej men det är verkligen inga problem.
Jag: Varför ser du så konstig ut?
Charlie: Konstig? Hur då konstig?
Jag: Du ser lite full i fan ut.
Charlie: Gör jag? Nej, då. Lite morgontrött, bara.
Jag: Du kommer inte ställa till liv?
Charlie: Du. Jag ska sova.
Jag: Sova?
Charlie: Just det. Lägg mig i den där vagnen och jag somnar innan du ens har hittat nappen vid min nacke.
Jag: Okej. Men då går vi.
Charlie: Då går vi.
Jag: Ingen skrikfest?
Charlie: Du. Det blir sovfest.
Jag: Härligt.
Charlie: Bra.
Jag: Tänkte ta Djurgårdsrundan.
Charlie: Bra ide! Det är så vackert där på sensommaren.

“Skriv ett hyllningstal till Marcus Birro (utan sarkasm och elakheter).Han är också en skön kille…

av Alex Schulman

birr.jpgDet ska sägas omedelbart: Jag läser varenda ord som Marcus Birro lämnar efter sig. Jag läser hans bloggar, hans Twitter-inlägg och hans krönikor. Jag är alldeles manisk i detta. Jag har till och med börjat nyhetssöka på hans namn och därvid hittat krönikor som han skrivit i Dalarnas Tidning. Det är rättvist att kalla mig själv besatt. Det står utom allt tvivel klart att hans texter påverkar mig, att de får mig att REAGERA. Redan där och oavsett allt annat har Marcus Birro lyckats – en skribent och krönikör ska beröra. Ingen skribent i Sverige berör mig som Marcus Birro.

Jag har vid något tillfälle kallat Marcus Birro obegåvad. Jag måste erkänna att det inte var riktigt rättvist. Jag läser hans texter och upptäcker en ledighet i språket som väldigt få i det här landet besitter. Han skriver enkelt, det ska man göra, och han skriver så att folk förstår. Vilket inte säger att han skriver banalt. Ibland når han djup som många andra, däribland jag själv, aldrig skulle komma nära. Särskilt när det gäller teologiska och ideologiska diskussioner, för där besitter han inte bara KUNSKAP utan också en HÅLLNING som är konsekvent och intressant.

Marcus Birro har lyckats skapa en stilistik, ett sätt att skriva, som är unikt för honom. Man kan vid läsandet av en Birro-text konstatera utan att titta på bylinen: “Detta är Birro.” Jag tror att det är många författares dröm att lyckas med just detta. Jag gillar Birros skrivstil, hans lägstanivå är hög och understundom vidrör han till och med det sant briljanta. Han skrev för inte alls många dagar sedan om hur han i Italien läste italienska tidningar, bläddrade i sidor som var “stora som kamelfiltar” och det var riktigt fint. Vid något annat tillfälle sitter han i ett flygplan som ska lämna marsch-höjd och Birro beskriver på ett fullständigt fenomenalt sätt hur flygplanet ljudlöst plöjer genom molnen.

Marcus Birro provocerar både mig och andra. Jag har funderat mycket på hur det kan komma sig. Det finns få författare med samma bekräftelsebehov som Marcus Birro och jag tror att svaret finns just där. Men är det inte som talesättet säger: Man irriterar sig på andra människors dåliga sidor endast om man känner igen dem i sig själv. Jag tror det. Och framför allt: Jag tror att jag irriterar mig på Marcus Birros självbekräftelsebehov därför att det påminner mig så mycket om mitt eget.

Frågan är om det här bekräftelsebehovet hos Marcus Birro är en så dålig egenskap som man först kan tro. Kan det inte vara just det som driver honom framåt, som gör att han faktiskt kan titulera sig en av Sveriges mest produktiva skribenter? Dessutom och framför allt: Det finns inget koketteri här. Ingen oärlighet. Marcus Birro står för sin egen bräcklighet, sitt vankelmod, sin vacklande självbild. Att visa den svagheten är en styrka i sig. Det är, när man tänker efter, en ganska vacker egenskap.

Jag har ju länge drivit med Marcus Birro. Inte alls hatiskt, för jag har aldrig hatat honom, men intensivt och ganska skojfriskt har jag skrivit dikter i hans namn. Jag har sagt att jag gjort det för att sticka hål på prettobubblan Birro. Jag tror orsaken kanske kan vara enklare än så – jag tror att det handlat om avundsjuka från min sida.

Marcus Birro kommer under hela min levnad vara en uppskattad poet och författare och det är jag glad för. Vi behöver sådana som Marcus Birro. Jag behöver sådana som Marcus Birro.

Ge mig en rubrik!

av Alex Schulman

Nu får ni bestämmer vad jag ska skriva.

Så här går det till. Skriv en kommentar och ge förslag på rubrik till nästa inlägg. Sen väljer jag en av förslagen och skriver ett inlägg på det temat.

Kul?
Okej!
Kom med förslag!

Min dag i bilder

av Alex Schulman
bild[31].jpg

Alltså. Jag åkte ut på Lidingö och hem igen. Och så kände jag att jag behövde en liten paus i allt detta arbete jag sitter med, så jag mötte upp Amanda och Charlie. Vi satte oss på stan och åt kräftor! Svenska signal, 229 stycken för tio stycken, ett riktigt bra pris. Jag hade ofattbar tur, de allra flesta hade rom.

 

bild[32].jpg

Sen gick vi lite på stan. Charlie sov och min uppgift var att titta till henne när Amand var inne på kemtvätten.

 

bild[33].jpg

Sen sa Amanda att jag borde jobba lite, och då sa jag NEJ och frågade om vi kanske kunde ta en kaffe först. Det gick hon med på. Så vi gick till Mocco och pratade och det var härligt. Charlie vaknade hon fick också fika med oss.

bild[35].jpg

Sen kom caféäfaren fram och gav mig ett kort. Han sa att om jag visar upp kortet så får jag gratis kaffe på det där cafét. Hur många jag vill, när jag vill. Jag blev mycket glad. Jag visade upp det för Amanda, stajlade för henne, frågade: ”Får du gratis kaffe här, inte, nähä, vad trist, det får jag.” Och så gjorde jag sånt där långnäsa-tecken med ena handen mot henne.

 

bild[34].jpg

Sen gick Amanda och nu sitter jag kvar här för att ”jobba”. Full fart. Herregud, stress-stress-stress.

Åkte ut till Lidingö och hem igen

av Alex Schulman
bild[30].jpg

 

Jag tog farväl av min Amanda och min Charlie och skulle bege mig till jobbet. Men det är svårt att bege sig till en arbetsplats som inte finns. Jag stod villrådig på gatan en stund. Satte mig i bilen, körde Valhallavägen utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Så åkte jag till Lidingö av någon anledning. Körde på en fågel och begravde den. Nej, det gjorde jag inte, men jag var nära att köra över en duvjävel. Hade jag kört på den hade jag inte begravt den, då hade jag gjorde V-tecknet och skrikit ”ALLRIGHT!” och kört vidare. Nej, det hade jag nog inte gjort heller. Lidingö var större än jag trodde. Jag ville komma till vattnet, det tog en kvart. Här hittade jag ett hotell som heter Nordic Blue. Jag tyckte mycket om naturen, så jag satte mig ner här. Tog fram datorn och tänkte:

”Jaha. Vad ska jag göra nu?”

Så kom det förbi en servitör och jag böjde mig kisande mot tangentbordet. Låtsasjobbade intensivt. Beställde en kaffe av servitören som fladdrade bort och kom tillbaka med en riktigt fin kopp. Finlandsbåten gled stilla förbi och det var en mäktig syn. Jag läste någonstans att om det blir krig så är militärens första åtgärd att sänka tre finlandsbåtar på utvalda platser i Skärgården, för att stänga infarten. Man tömmer båtarna först naturligtvis.

Undrar så om det är sant eller bara en skröna.

Undrar så vad jag ska göra av mig själv.

 

Satte mig i bilen och åkte tillbaka till stan.
Åkte ut till Lidingö och hem igen.
Där har ni den, min morgon.

Charlies olika leenden – vi har hela listan!

av Alex Schulman
bild[22].jpg

Busiga leendet. Det får man om man trycker sin tumme i magen på Charlie och säger ”ooii” eller liknande.

 

bild[24].jpg

Så här ser Charlie ut när man låtsas vara en myra som kommer krypande uppför hennes pyjamas.

 

bild[25].jpg

Så här ler Charlie om man är flygplan som åker fram och tillbaka över hennes huvud.

 

bild[28].jpg

Så här ler Charlie om man kittlar henne mellan hennes tår.

 

bild[29].jpg

Så här ler hon alldeles efter, när man frågar: ”Var du kittlig där?”

 

bild[26].jpg

Så här ler Charlie när hon är hungrig och blir så glad över att hon just ska få mat. Det är nästan så att hon gråter av lycka.

Samtal med Amanda, kl. 22.23

av Alex Schulman

Amanda: Jag vill ha svinis nu!
Jag: Du vill ha svinis?
Amanda: Ja. På en gång.
Jag: Vad är svinis?
Amanda: Svininfluensan.
Jag: Kallar du den “svinis”?
Amanda: Alla gör det.
Jag: Vilka alla?
Amanda: Alla som jag pratar med. Vad är det med det?
Jag: Inget. Varför vill du ha svininfluensan nu?
Amanda: Det lika bra att få den nu på en gång, för nu är det inte kaos på sjukhusen, nu kan man få vettig vård.
Jag: Men det är väl bättre att inte få den alls?
Amanda: Men Alex. Alla kommer att få den!
Jag: Nej, Amanda.
Amanda: Jo! Har du inte läst i tidningarna? Alla kommer få svinis!
Jag: Snälla, säg inte svinis.
Amanda: Varför inte?
Jag: Det låter som nåt dagisord. Svinis. Det låter gulligt.
Amanda: Men det är inte gulligt. Om några månader har hela Sverige insjuknat.
Jag: Och du vill ta smällen på en gång?
Amanda: Ja. Lika bra nu när det ändå är lugn och ro.
Jag: Jag hoppas att du inte får svinis alls, älskling.
Amanda: Jaha, men det kommer jag att få. Och du också.
Jag: Puss, lilla muntergök.
Amanda: Sluta. Det här är på riktigt. Svinis är inte att leka med.
Jag: Ha ha. Svinis!
Amanda: Ja. Svinis!

Förlåt frånvaro…

av Alex Schulman

Förlåt frånvaro idag. Jag har lärt Charlie sjunga AIK-ramsor. Jag säger: ”Ge mig ett A!” Och Charlie ropar med sin mörka bullrande basröst: ”A!” Och sen fortsätter vi med I och sen K och hon upprepar bokstäverna och jag vrålar: ”Vad blir det?!” Och Charlie är alldeles vild och skriker: ”AIK!” På bilden ser ni när hon säger ”A”, ja, det kanske syns. 

IMG_1070.jpg
Sida 3 av 11
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB