Jag sitter i totalmörker och skriver. Jag vill inte att Charlie ska vakna. Jag har gått med henne i min bärsele i en timmes tid, hoppat och gungat, lutat-gungat på vänster fot, lutat-gungat på höger fot och jag har ont i ryggen och jag måste-måste-måste svara på några mail. Nu sover hon, men det är en skör sömn. Jag hör hur hon låter, utstöter små kroppsljud, som om hon övade på vokaler där i mörkret. Jag går för att hämta kaffe och jag har lärt mig vilka plankor som knarrar och undviker dem skickligt. Jag tassar förbi sängen som en tjyv.

Det åskar ute och här inne är det så mörkt att jag inte kan se myggen. Jag kan bara höra dem när de kommer nära och jag förfasas när jag inte längre hör dem, för då vet jag att de sitter någonstans på min kropp och vässar kniven och jag rufsar till mig själv, fäktar snabbt i blindo med armarna och återgår sedan till datorn. Det regnar häftigt nu. Det regnar in där nere, vi måste fixa det till nästa år.

Fyra dagar kvar, sen börjar verkligheten. Då åker vi hem till Stockholm. Jag måste hitta en arbetsplats där jag inte behöver sitta i mörker. Jag måste hitta en plats, en utgångspunkt från vilken jag kan STYRA upp saker och ting. Jag tänker oerhört mycket på vår ekonomi. Jag måste få det här att gå ihop. Amanda är mammaledig, detta är mitt ansvar. Men jag måste finna en lycka i arbetet också, en glädje i det jag gör. Det enda som är roligt just nu är bloggen, men den får jag inte betalt för. Måste ordna ekonomin. Måste ordna den! Men fan i helvete – måste sluta tänka på pengar hela tiden.

Tänker på min familj. Jag är här på Gotland med en Widell bakom varje buske, men jag saknar MIN familj. Mamma skriver sms och ber om en bild på Charlie om dagen. Hon vill inte ha “bloggbilder”, hon vill ha exklusiva bilder och det får hon. Min brorsson Sven fyller 5 år idag och han är så lik pappa att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är ledsen för att jag inte kunde komma på kalaset. Calle har träffat kvinnan i hans liv och det är så härligt. Anitha, om du läser detta: du tar mitt råd och gifta dig med denna där.

Ja, hörrni.

Jag får ofta kritik för att jag återupprepar mig i bloggen. Att jag skriver saker som jag redan skrivit. Jag har tänkt på det. Det beror på att jag hela tiden tänker saker som jag redan tänkt. Jag re-artikulerar mig själv hela tiden. Det finns ingen framåtrörelse här, jag står med min spade och hugger mot samma sten.

Här sitter jag i mörker och skriver. Herregud, vad mitt liv har förändrats.

Å NEJ!
Stackars Charlie.
Nu har hon gaser igen.
Är det inte så, alla experter där ute?
Det där är inget leende. NEJ, NEJ!
Leende? HA HA!
Det är ju gaser!
Man ser ju hon lider!
Vidriga gaser ställer i detta nu till ett helvete för Charlie.
Jag tycker så synd om Charlie när hon ser ut sådär.
Hur ska vi göra för att bli av med de här gaserna?
Kan inte ni glädjedödar-experterna där ute hjälpa oss med det?
Era sorgliga jävla idioter.

Folk skriver att jag skriver för långt. De tycker att det är ”boooring” och ”zzznark”. Detta inlägg tillägnas dem.

Idag är det söndag. Jag och Amanda bor tillsammans nu. Vi flyttade ihop två dar efter att vi kysste varandra den där lördagskvällen på Undici. Vi bor i andra hand i en etta på Brahegatan. Vårt kök är vårt vardagsrum är vårt sovrum. I möbelväg har vi en säng och framför den sängen finns en tv. Sen finns det inget mer. Det här är en miljö att bli sinnessjuk i, sa en vän som kom på besök häromdagen, men vi tycker inte att det är så farligt. Vi ser det positivt. Vi tycker att det är en miljö att UNDVIKA att bli sinnessjuk i. Jag sitter på sängkanten och väntar på Amanda. Hon är på toaletten och kissar på en sticka. Hon har lovat att komma ut och göra upptäckten tillsammans med mig, hon ska inte kika i förväg. Hon säger att hon VET att hon är gravid, att det känns i hela kroppen, men jag säger att det kan man väl inte bara veta hur som helst. Och så köpte vi ett test på Apoteket på Hamngatan och skyndade hem.

Jag sitter här på sängkanten och tänker att vi har varit tillsammans i bara några veckor och nu sitter Amanda på toaletten och kissar på en sticka. ”Jag vågar inte titta”, säger hon när hon kommer ut och jag säger att jag inte heller gör det. Hon sätter sig i mitt knä och vi läser instruktionerna. Om vi ser ett streck är Amanda INTE gravid. Om vi ser ett kors ÄR hon gravid. Det är enkelt på pappret, men man har ju sett i filmerna hur det går till. Stickan vandrar mellan tjejkompisarna och de betraktar den koncentrerat, som ett soduko och pekar och diskuterar och håller den mot ljuset och måste ta fram en sticka till och kanske en till innan de riktigt kan vara säkra på sin sak. Jag förväntar mig nåt liknande. Att det ska vara OKLART, alltsammans. Att vi ska sväva i något slags otrygghet också när det här är över. Att man trots stickan inte riktigt kan veta om det är ett streck eller ett kors.

Så blir det inte alls. När vi drar fram stickan lyser korset mot oss så starkt att min första impuls är att fly. Det ser ut som ett glödande järnkors. Det lyser så starkt att det nästan känns religiöst. Det känns som om nån vill berätta för oss att Amanda inte bara är gravid, utan att hon också bär på ett väldigt speciellt barn.

Det beskedet resulterar i en chock som presenterar sig på två sätt. Först sitter vi fullständigt tysta i fem minuter. Sen skrattar vi hysteriskt i fem minuter. Sen sitter vi tysta igen. Amanda föreslår att vi ska titta på Twin Peaks-boxen på DVD och då gör vi det. Episoderna fladdrar förbi, de ger inga intryck, jag uppfattar bara färger i rutan. Vi låter ljudet av Twin Peaks fylla rummet, men själva dröjer det många timmar innan vi försiktigt vågar tala med varandra, innan vi vågar forma de första konturerna av vårt nya liv tillsammans. Vi vet ingenting och talar så aningslöst med varandra om de här sakerna, men det gör ingenting för det är bara små lyckliga naiviteter, ett första trevande försök att få grepp om i alla fall ett litet fladdrande hörn av allt som ska äga rum.

Och vi målar upp de här bilderna för varandra länge och Twin Peaks-boxen står fortfarande på vid foten av sängen och den surrealistiska musiken ligger som en slöja över hela samtalet. Det skapar en märklig atmosfär i rummet. Vi talar om våra liv och den sövande musiken från tv:n utgör plötsligt inte ett soundtrack till Twin Peaks, utan ett soundtrack till våra liv och det nya sammanhang vi befinner oss i. Som om det definitivt var menat så, att det här samtalet SKULLE äga rum och när det ägde rum SKULLE det ackompanjeras av musik och den musiken skulle utgöras av en altsaxofon och en ensam, vibrerande röst som sjunger om fikonträd.

Musik: Sycamore Trees

Så här såg vår säng ut i vår etta på Brahegatan.

Jag placerade Charlie i min hand i morse och talade ut om igår. Jag tycker det är viktigt att rensa luften, att ta snacket även om det känns lite jobbigt. Jag sa det till henne, att det är viktigt att vi kommunicerar. Hon måste ju berätta varför hon är sur. Hon kan inte ligga där och skrika bara. Det hjälper ju inte.

“Kommunikation”, sa jag.
Fast jag artikulerade det: “KOM-MU-NI-KA-TION!”

Hon var fortfarande lite trumpen, tittade trotsigt bort och vägrade svara och så, men det spelar ingen roll, för jag såg i hennes blick att hon fattade vad jag menade.

Så jag tror inte att hon kommer att skrika något mer nu faktiskt.

ASFALT
Mycket ovänligt mot barnvagnsförare. Ingen friktion, inga gupp – vi har att göra med en väg som inte bjuder några som helst överraskningar för barnet i vagnen.
Betyg: 1 av 5

GRUSVÄG
Om grusvägen är av poröst slag, som den ni ser på bilden, så kan det vara ett lyckosamt underlag för barnvagn. Stenarna och ojämnheterna som kommer oregelbundet på vägen gör att barnet slappnar av. Risken finns dock för att vägen blir ”för” porös och då är det lika spännande som att köra i sand och det vet man ju att i sand kör man inte.
Betyg: 3 av 5

SMÅSTEN
Ett problematiskt underlag. Det gäller att ha fart och rätt inställning från början. Om man UTMANAR småstenarna och agerar aggressivt utgör det ett mycket bra underlag. Men så fort man slappnar av eller minskar farten så börjar barnvagnen ”ploga” sig fram och man finner att man befinner sig i ett mycket svårnavigerat landskap.
Betyg: 2 av 5

SOMMARÄNG
Endast för mycket skickliga barnvagsnsförare. Oväntade gropar och vattendrag och stenar i landskapet kan ställa till det för dig och har du otur hamnar barnvagnen på ända. Att framföra sin barnvagn på en sommaräng är dessutom MYCKET ansträngande. Att köra sin barnvagn här är som att jämföra med ”off pist” i en skidbacke. Det är spännande, men också farligt.
Betyg: 2 av 5

SKADAD GRUSVÄG
Här har vi den ultimata vägen. En grusväg som blivit så packad av mycket trafik att den hårdnat och det har bildats gropar vägen. De här guppen skapar ett mycket harmoniskt gung för barnet, som gör att han eller hon omedelbart somnar. Den här typen av grusvägar är ganska sällsynta, men de syns allt oftare i augusti när sommaren lider mot sitt slut. Hittar ni en skadad grusväg av det här slaget så ska ni vara mycket lyckliga människor.
Betyg: 5 av 5

Tack för en SJUKT trevligt skrikfest!
Tack framför allt till Charlie som verkligen höll ut och skrek ända in i kaklet.
Tack till Amanda som sa ”såja” över 800 gånger under eftermiddag och kväll!
Överlag var allt så otroligt lyckat!

Nu ska Charlie bara samla lite kraft och så kör vi igen. Jag får återkomma med exakta tider för detta när det väl inträffar. Själv är man ju sugen på att dra igång redan inatt, och vem vet? Charlie ser faktiskt lite full i fan ut där hon ligger. Hon kan mycket väl få en nytändning och skrika loss och då kör vi igen.

Kul!

Jag tittar på Nyheterna på TV4 och olyckligtvis låter jag sedan teven stå på, ligga och skvala i bakgrunden och då börjar det där jävla programmet igen. Det känns som om det förföljer mig. Det handlar om trav och jag bryr mig inte om trav, men TV4 har lagt programmet på sådant sätt att jag inte missat det en enda gång under hela sommaren.

Det är en plåga att se. Det är som om ett gäng niondeklassare har fått sända sin ”roliga timmen”. Det är ansträngda ordvitsar, flåsig gubbhumor och spex som går åt Uppsala-hållet. Men det blir riktigt olidligt när den här Benny Haag ska börja imitera. Jag börjar faktiskt tro att han på allvar tror att han är duktig.

Han imiterar Leif GW Persson för tionde veckan i rad och det är så generande dåligt. Och han slutar aldrig, han fortsätter med detta olidliga, och jag ligger alldeles paralyserad, skräckstel, kan inte byta kanal, kan inte stänga av.

Har ni sett det här programmet? Hur kan de här nissarna få sända tv varje vecka i TV4? Kan nån svara mig på detta?

Det var så många som vill läsa fortsättningen av Sommar-programmet i skriven form, så här kommer det. Ni som redan hört det på radion kan ju bara hoppa över att läsa, inga konstigheter, inte bli sura nu för att jag ”återanvänder” eller vad ni säger. Här är det:

Jag sitter på restaurang J på Lidingö. Mitt emot mig sitter Amanda Widell. Det här är vår första dejt. Vi kallar det så, vår ”första dejt” och jag tycker att det låter så hoppingivande, för en första dejt förutsätter en fortsättning, att det blir också en andra dejt och en tredje dejt. Vi sitter ute, fastän det är alldeles för kallt och vi har virat in oss i filtar där Blend-loggan syns på varje ledig yta. Vi har suttit precis på de här stolarna på den här uteserveringen i över nio timmar, från tidig eftermiddag till sen kväll. Jag skulle egentligen vilja gå och kissa, men jag vill inte avbryta något, jag vill att allt ska vara precis som det är.

Jag är aktsam på varje fysisk beröring. Jag registrerar och avläser dem noga. Jag märker till exempel att när jag nu tänder Amanda Widells cigarett så lägger hon en hand över min för att fixera lågan. Jag märker att när våra knän hamnar mot varandra under bordet, så avlägsnar hon sig inte sådär elegant som hon gjorde tidigare. Vi har talat intensivt i nio timmar och jag känner en stegrande frustration. Det är med Amanda som med pappa och sommaren. Jag vet att Amanda Widell nån gång ikväll ska gå hem och jag sitter här och saknar henne redan. Sitter redan nu här och förbannar mig själv för allt det jag inte hann säga till henne. Jag vill ha henne och jag vet redan nu att om jag inte får henne så kommer jag att bli olycklig och jag inser också att det är ett ganska farligt spel, för Amanda Widell sätter spår per sekund i min person. Om hon vänder mig ryggen nu så kommer hon att såra mig. Om hon väntar en timme så kommer smärtan att bli ännu större. Om hon gör det när kvällen är slut tror jag att hon kommer att krossa mitt hjärta. För att rädda mig själv får jag en impuls att avbryta. Om hon inte vill ha mig så måste jag avbryta nu! Men det finns något i den allra känsligaste, sprödaste delen av mitt hjärta som plötsligt beter sig alldeles stenhårt och skoningslöst. Jag vill ha henne! Jag måste ha henne! Jag vet att om jag inte får henne, så kan allt det andra vara.

Att vara med Amanda Widell är som att springa mycket fort upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött.

En servitör vandrar mot oss. Jag ser redan på långt håll att han kommer med dystert besked. Han säger att vi tar sista beställningen och jag inser att nu bryts förtrollningen, nu blir den här kvällen plötsligt mycket skör. Jag frågar Amanda om hon vill åka vidare någonstans och hon dröjer med svaret och tittar på klockan och klockan ÄR mycket och hon har all rätt att säga att hon är trött och måste hem, men OM hon gör det så vet jag att här finns en obalans i kontakten, att det är jag som lindansar mycket högre än hon den här kvällen. Amanda ler mot mig och säger: ”Jag vill inte att den här kvällen ska vara slut än.”

Vi sitter i en taxibil. Regn på utsidan av rutan, imma på insidan. Trötta, våta protester från torkarna som vandrar fram och tillbaka över vindrutan. Amanda Widell tar min hand och håller kvar den och jag stirrar rakt fram, förmår mig inte att möta hennes blick. Istället börjar jag babbla oavbrutet om just ingenting alls, men jag tänker att DET HÄR ÄR INTE SANT, jag håller Amanda Widell i handen. Någonting livsförändrande håller på att hända.

Vi anländer till city. Jag känner mig…panisk. Jag gör mig skyldig till den ena pinsamheten efter den andra. Jag säger till exempel att eftersom jag är känd är det ingen bra idé att gå ut på Stureplan där det kan finnas journalister som kan se oss tillsammans. Jag vet inte varför jag håller på på det här sättet. Jag kan inte begripa det. Men Amanda Widell ser vänligt rakt igenom mig och säger att vi kanske kan hitta någon annan plats där jag inte ska bli lika påpassad. Vi väljer Undici på Sturegatan. Vi tar ett glas vin, står vid bardisken och pratar med varandra. De spelar schlager efter schlager och vi visar med syrligt leende blickar mot varandra att vi båda har den mediestockholmskt klädsamma distansen till den här typen av musik.

Men plötsligt förändras allt.

Det spelas en lugn låt, kan det vara Jeff Buckleys Hallelujah? Den känns så väldigt malplacerad här i den här miljön, där människor förtvivlat cirkulerar dansgolvet för att hitta nån att ligga med för natten. Men det finns en dysterhet i musiken som gör att den klär rummet. Stämningen blir surrealistisk, vi blir osäkra och fnissiga. Vi kommer överens om att I DEN HÄR MILJÖN, klockan halv tre på en nattklubb en helgkväll så är Jeff Buckleys Hallelujah en TRYCKARE. Och vi skrattar båda över det daterade fenomenet TRYCKARE och vilket lustigt ord det är ändå. TRYCKARE! Och vi dansar denna tryckare till tonerna av Hallelujah, Amanda står framför mig med ryggen vänd mot mig, som om vi tittade på en stämningsfull konsert tillsammans och vi trycker oss försiktigt mot varandra….och så vänder hon sig om och kysser mig.

Och vi står länge sådär.

Jag inser att andra gäster skulle kunna finna det opassande och groteskt, men de förstår inte att det här är det vackraste som hänt.

”Nu är det du och jag”, säger jag, men jag säger det mer som en fråga än som ett konstaterande och Amanda tittar på mig, dröjer utsökt i några sekunder och säger, konstaterande: ”Nu är det du och jag.”

Musik: Jeff Buckley, Hallelujah

Jag hittade tyvärr inga bilder från den kvällen. Jag hade väl inte närvaro nog att ta fram kameran. Men det här kommer från dagen efter. Jag introducerade Amanda för min bästis Klas…

…och sen åkte vi ut till min bror Niklas och hans fru och barn.

Har ni vägarna förbi Rute på Gotland? Då är ni varmt välkomna på skrikfest. Vi har just börjat och som det ser ut nu kommer vi hålla på ett bra tag. Förvänta er inget uppstyrt, det blir en enkel eftermiddag – Charlie skriker som en besatt och vi står runt henne och säger ”såja såja”.

Kan bli kul. Välkomna!