Vi åkte in till Visby. Vi hade lite ärenden och så, men framför allt ville jag dit för kullerstenens skull. En hel stad – bara kullersten. Varje småbarnsförälders absoluta dröm. Det räcker med att jag åker tre meter på kullerstenen i Visby och Charlie är ute ur leken.

Jag frågade Charlie i vagnen vad hon tycker om kullersten, men hon svarade inte.

 

Vi gick förbi Bokia och jag kunde inte låta bli att titta i fyndvagnen efter min egen bok. Det är min lilla tvångstanke. Så fort jag ser en fyndvagn så måste jag kontrollera att min bok INTE finns där. Finns den där så är det en bok som inte säljer och då är det katastrof. Den var inte i fyndvagnen, skönt, då går vi vidare.

 

Amanda skulle köpa kuddar till vår kökssoffa hemme i ladan. Jag hittade en kudde som var riktigt snygg och ropade ”HÄR ÄLSKLING”. Hon kom fram, tittade snabbt på kudden och innan hon gick vidare sa hon: ”Där har du anledningen till att du inte ska ha så mycket att säga till om när det gäller inredning och sånt.” Och vet ni vad jag svarade? Jag svarade: ”Nähä! Som om jag VILLE ha det ELLER?” Vad sa ni om den dräparen? Touché! Där fick hon svar på tal.

 

Sen gick jag och klippte mig, för Amandas syster gifter sig på lördag och jag vill vara fin till det. Min frisör undrade om hon skulle göra nåt ”poppigt” och jag sa ”nej, klipp det bara kortare”. Och sen käde jag mig som en vresig gubbe, fy fan vad jag kände AVSMAK inför min egen person.

 

 

Så här blev det. Det är svårt att ta en bild på sig själv på det här sättet, det vet ni ju själva. Och det blev till slut lite pinsamt att stå där och posera för sig själv och ta en massa bilder och förbipasserande gick förbi, glodde och tänkte: ”Där är den där bloggaren. Han verkar gilla sig själv rätt mycket.”

 

Vi kom hem och lade oss i sängen med Charlie och kollade på tv. Jag är så glad att ha en tv som hänger från taket. Jag tycker det är festligt!

 

Sen fick jag syn på den omålade fläcken i taket och tänkte: ”Jag måste måla det där innan vi åker hem.” Men det är inte så lätt, ska ni veta. Det är läskigt att måla där, för trappan ner går precis där och när man tittar ner från stegen känns det så otroligt högt och farligt. Jag ska nog be Bengan om hjälp.

 

Plötsligt log Charlie! Eller det kanske inte var något leende? Det kanske bara var gaser, det också! Gaser och magnkip, eller hur, alla experter där ute!

 

Jag hade köpt svenska signalkräftor och bjöd in Amandas syster Amelia och hennes fästman Andreas på kräftskiva. Bengan var i området och ”anslöt”. Ser ni västerbottenpajen på bordet? Den har jag gjort själv.

 

Bengan satt och tittade på mig på underligt sätt under stora delar av middagen.

 

Så fort jag vände blicken åt hans håll så stirrade han på mig. Det kändes lite kusligt.

 

Sen vaknade Charlie i vagnen, skrek lite försiktigt och trevande, som om hon ville veta: ”Finns jag?” Jag tog upp henne och sen blev jag och Amanda så kära i henne att vi försvann upp till vårt sovrum för att gulla med henne. De andra gick hem. Utom Bengan. Jag hörde att han satt kvar en stund där ute. Alldeles tyst satt han där och tittade ut i det svarta.

Jag läser om prinsessan Madeleines förlovning på webben och även om jag gläds åt henne så kan jag inte låta bli att känna irritation över den journalistik som omringar kungafamiljen. Jag kan inte slå upp en kvällstidning utan att läsa artiklar som citerar ”en nära vän till kungafamiljen” eller ”en högt uppsatt källa vid hovet” eller ”en person med insyn”. Och det måste väl ALLA ha förstått vid det här laget att de här ”källorna” är bluff. De existerar inte över huvud taget. Det är bara tramserier, sorgliga reportrars sätt att skapa sina nyheter och jag frågar mig: tror pressen att vi är så dumma i huvudet att vi går på vad som helst? Jag är inte intresserad av att läsa en enda artikel till med spekulativa och lögnaktiga skitpåståenden från påstådda ”källor” med ”insyn”. Det är ju bara lögner. Jag vill läsa det som är sant. Det som har hänt eller ska hända. Jag börjar bli riktigt irriterad på att läsa de här lögnerna! Jag känner mig förminskad som människa! Jag talade med Amanda om detta och hon höll med. Och jag drog det snabbt för Charlie och när jag var färdig med min utläggning såg hon ut så här.

Jag och Charlie ligger och kollar Sopranos. Men hon somnar ifrån. Hon gör alltid det. Det är inget kul att kolla DVD-boxar med henne för dagen efter måste jag titta om det jag redan sett för att hon ska hänga med. Så. Jävla. Värdelöst. 

Hej, kära läsare. Jag sitter på bageriet, jag, och går igenom bilder från min gamla mobiltelefon och hittar bilder från den kvällen då jag och Amanda liksom ”träffades”. Jag berättade om den kvällen i Sommar-programmet och ni som hörde det kanske blir uttråkade, men jag vill ändå publicera texten tillsammans bilderna, för jag tyckte att det var så kul att jag faktiskt tog bilder på det där speciella ögonblicket nere vid vattnet. Jag publicerar manuset, så som jag läste det. Bli därför inte upprörda över att jag skriver ”häromdan” istället för ”häromdagen” eller ”nån” istället för ”någon”. Jag har skrivit det så för att jag ville läsa det så. När jag skrivit i VERSALER så har jag gjort det för att påminna mig själv om att jag vill betona det ordet i uppläsningen. Nå. Här kommer jag med ursäkter. Varför? Förstår inte. Här är manuset. Ni BEHÖVER inte läsa om ni inte vill. Inget tvång, det ska vara kul det här med att läsa bloggar.

 

 

(Ut från låt)

Oktober 2008. Jag står inför en grupp tv-producenter på en exklusiv medlemsklubb i Djursholm. Jag famlar och trasslar med en manusbunt i handen. Jag ska läsa ett kapitel ur min kommande roman ”Skynda att älska” för den här gruppen främlingar och jag funderar på hur det här egentligen kunde komma sig.

Jag har inte velat prata om boken med nån. Jag har inte velat dela med mig av den. Inte ens min förläggare som förtvivlat ringer och talar in meddelanden på min telefonsvarare får läsa.  Det var svårt att skriva den här boken och lika svårt att förlika sig med tanken på att främmande människor ska ta del av den. Boken är inte planerad att komma ut förrän i april, men jag blir allt oftare tillfrågad om att berätta om den. Jag har sagt nej till alla, utom till Amanda Widell.

Jag känner inte Amanda Widell, men vi arbetar inom samma mediehus. Ibland springer vi på varandra vid kaffeapparaten, byter några snabba vänligheter och vandrar vidare i korridorerna. Jag vet ingenting om henne, utom det alldeles uppenbara, att hon är gnistrande vacker. Jag blir lite generad varje gång hon tittar på mig. Det är vi många som blir på jobbet. Alla män som hon vilar sin blick på blir rödlätta och försvinner. De flyr in på sina rum och samlar sig. Häromdan kom Amanda Widell fram till mig och berättade att hon skulle arrangera en kick off för sitt produktionsbolag. Hon planerade för en konferensdag och avslutande middag och hon undrade om jag kunde tänka mig att komma dit och läsa ett kapitel ur boken för dem. Jag kunde inte begripa det själv, men jag sa ja på stående fot.

Och nu står jag här inför den här gruppen människor och undrar: Varför har jag gått med på det här? Men jag vet svaret: Jag har gått med på det för Amanda Widells skönhets skull.

Jag högläser kapitlet om när vi begravde pappa. Och när jag läser så upptäcker jag att jag läser inte för de här femton människorna. Jag läser för Amanda Widell och ALLTSAMMANS känns plötsligt så AVGÖRANDE. Och jag funderar på det. Vad hände här egentligen? När blev det här så avgörande?

När jag läst färdigt får jag en applåd. Jag stannar kvar på kaffet. Amanda Widell  kommer fram till mig, ställer sig nära, jag håller andan för att inte avslöja eventuell dålig andedräkt från osten som serverats. Hon säger att hon tyckte mycket om min text. Jag vet inte varför jag blir så otroligt glad av att höra det. Hon frågar om jag vill följa med ut på stan och festa med hela gänget och jag säger att jag är lite rädd för bokmanuset som jag har i min hand. Jag vill inte supa bort det, vill inte att det hamnar i ”orätta händer”. Det är min exakta formulering – jag vill inte att det hamnar i orätta händer. Vilken fånig sak att säga. Som om det vore Dödahavsrullarna jag hade i handen. Amanda ler mot mig tålmodigt, funderar i tre sekunder och säger: ”Jag tror att vi måste bränna upp ditt manus.”

(PAUS)

Vi lämnar festligheterna och går ner mot vattnet, bara jag och Amanda. Vid vattenbrynet tar hon högtidligt fram en tändare och sätter eld på min lilla bunt med papper. Hon håller de brinnande pappren i handen, hon ser koncentrerad ut, elden fladdrar så fint i hennes blick. Till slut är det bara stumpen av pappret kvar, som hon kastar ut i vattnet.
En fnissig stämning uppstår och sen står vi tysta.
”Ska vi gå tillbaka”, säger Amanda efter en stund.

(PAUS)

Vi vandrar uppför slänten igen och när vi ansluter till de övriga får jag en känsla av att det där var min belöning. Jag kom och läste för Amanda Widells företag och som pris gav hon mig en stund med Amanda Widell, helt för mig själv vid ett vattenbryn i Djursholm. Jag fick låna henne i fem minuter. Jag tror att hon visste att det var belöning nog.

Stämningen är berusad och uppsluppen uppe i salongen. Landets starkaste tv-producenter slappnar av. Slipsknutarna är lossade. Plötsligt spelas låten ”Don’t stop believing” med Starship och Amanda ROPAR ut att det är hennes favoritlåt. Och jag ROPAR ut ”Skojar du? Min med!” Och hon säger ”Skojar DU?”

Och det gör jag, ju. Det är inte min favoritlåt. Jag försöker bara hitta ett sätt att förlänga vår stund vid vattenbrynet, att hitta ett klister mellan oss som fäster. En av tv-människorna springer fram till Amanda, han nickar i takt med musiken och blundar på löjligt sätt. De strålar mot varandra. Den här låten sammanför dem, jag märker att de har talat om den många gånger förut. De blir plötsligt interna. Han sjunger texten ”Just a small town girl” och Amanda fyller i: ”Living in a lonely world”.

Och jag kan inte texten, men jag nickar och försöker se upprymd ut. Tv-mänskan säger: ”Sopranos avslutning. Sista scenen. Hela den här låten – i sträck” och så vänder han sig mot mig: ”SÅG du den scenen?”

Jag svarar att jag inte sett Sopranos. Han säger ”nähä” och vänder sig åter mot Amanda och plötsligt droppar dom Sopranos-citat mot varandra och dom är så förtjusta och uppslukade av detta att jag liksom försvinner fullständigt trots att jag fortfarande står bara nån decimeter ifrån dem och jag ser ingen annan utväg än att ge mig av.

Och när jag vandrar ut genom dörrarna har jag en absolut känsla av att den där luckan som öppnades mellan mig och Amanda Widell stängdes väldigt snabbt igen.

Musik: Don’t stop believing, Starship

 

Helt sjukt!

Igår satt jag och Amanda i soffan och läste en god bok och plötsligt hör vi märkliga ljud från sängen. Vi reser oss upp till hälften för att se vad som står på och då ser vi det. Charlie går upp på knä och sedan reser hon sig upp och går rakt mot oss. HON GÅR RAKT EMOT OSS.

Jag blev så glad att jag hann ta den här bilden innan hon tröttnade och la sig igen.

Är inte det fantastiskt!
Charlie gick!

Jag ligger och pratar med Amanda i sängen. Charlie sover.

Eller Charlie låtsas sova, HON SOVER RÄV, ibland öppnar hon ett öga och kontrollerar omgivningen och när hon ser att vi tittar på henne så sluter hon genast ögat och låtsas återgå till sin sömn. Det är så genomskinligt, tror hon inte att vi fattar vad hon håller på med?

Vi talar om Charlies leende. Jag skryter för våra vänner om detta leende. MMS:ar bilder på det och skriver saker som “världens gulligaste leende” och sånt. En del skriver tillbaka “å, vad sött”, men så finns det människor som menar att det inte alls är ett leende, att det rör sig om “gaser”. Det är nästan alltid flerbarnsmödrar, kvinnor med erfarenhet, kvinnor som dels VET att skilja gasgrimas från leende och dels känner sig absolut TVINGADE att meddela saken vidare.

Det är bara gaser, säger de.

Vad är det för glädjedödare till människor som säger så? Gaser? Och om det nu rör sig om “gaser”, vad hindrar att det är ett riktigt leende ändå? Hon kanske släpper sig och så blir hon så lättad över denna plötsliga öppning att hon blir alldeles lycklig.

Människor som avfärdar lyckliga föräldrar och kallar deras bebisars leenden “gaser” är små människor. De kan fara åt helvete.

Gas eller inte.
Charlie ler.
Hela tiden.
Hon måste vara världens lyckligaste bebis.

Vi kom hit till Gotland den 18 juni och bortsett från några dagar i början av augusti har vi varit här hela sommaren. När vi anlände dagen före midsommar träffade vi Bengan och hans hund Ganster. Vi åt middag tillsammans och när Bengan sedan skulle gå och lägga sig i sin lada några hus bort ställde han sig på knä vid sin hund, tog vänligt tag i hans nos, pekade på Amanda och sa:

”Gangster. Du ska vakta henne.”

Sen gick Bengan och Ganster stannade kvar vid Amandas sida. Han har inte lämnat henne sedan dess. Varje dag sitter han i trädgårn och blickar ut för att beskydda Amanda för eventuella faror. Sen föddes Charlie och Ganster förstod att uppgiften plötsligt innefattade också henne. Så nu beskyddar han både Amanda och Charlie med en trofasthet som jag aldrig tidigare upplevt.

Den här hunden är helt otrolig. Det här inlägget skriver jag till dig, Gangster. Tack för att du beskyddar mina tjejer.

Varje morgon vid sju går jag till Stenugnsbageriet här uppe på grusvägen, för att Amanda ska få sova i några timmar och dessutom får jag ganska härlig tid för mig själv med Charlie. Jag sitter alltid på samma plats där uppe, läser samma DN och dricker samma kaffe.

Jag har upptäckt att andra människor också har rutiner som gör att vi alltid möts om morgnarna. Vid 8.15 kommer alltid samma tant och köper en baguette och en kardemummabulle. Vid halv nio kommer farbrorn med talfel, eller om det är skånska, och köper en latte-to-go. Och vid nio kommer alltid en herre och köper Gotlandslimpa. Denne herre är trevlig, ler alltid och säger hej när han går förbi mig. Igår började vi till och med prata. Han berättade att han just börjat läsa min bok. Han tyckte att den var fin. Och så utbytte vi några andra artigheter och sen gick han.

Imorse när vi sågs sa vi liksom “tjenare” redan från start. Vi är ju numera bekanta och jag tycker om honom, Han sa att han hade läst ut boken nu, och det hade hans fru också gjort. De tyckte den var så fin och det gjorde mig väldigt glad att höra det. Han sa att han faktiskt hade min bok i bilen och frågade om jag kunde tänka mig att signera den. Jag sa att jag gärna signerade den.

Sekundrarna därpå är mycket märkliga.

Mannen vänder snabbt på klacken och hastar bort mot bilen. Man kan förstå att han vill att det går undan, det är inte konstigt, han har bett mig om en tjänst och han känner kanske att han tar upp min tid när jag väntar på att få signera boken. Så är det ju inte alls, men han TROR kanske det. Så han går snabbt mot bilen. Precis när han inlett sin färd börjar Charlie i bärselen kränga vilt och jag tittar ner på henne och säger: “Oj, oj, oj. Du får lugna dig lite nu!”

Och mannen vänder sig om. Han tror att det är honom jag pratar med. Han tror att jag kommenterar hans brådska att få min autograf. Och han blir lite skamsen och säger: “javisst, absolut” och saktar liksom ner stegen.

Och jag får fanimej panik, bara tanken på att han TROR att jag har suttit där och kommenterat hans plötsliga brådska gör mig illamående, så jag ropar högt så att han ska höra och förstå:

“SÅJA, CHARLIE! LUGN, CHARLIE!”
“CHARLIE!”
“LUGN!”
“SÅJA!”
“LUGN CHARLIE!”

Han kommer tillbaka.
Vi talar inte om det.
Men jag blir fortfarande generad när jag tänker på det.

“Du får lugna dig lite nu!”

Ha ha. Vad dumt.

Jag är i affärn i Fårösund på jakt efter blöjor. Det finns ett ganska rikt utbud här. Jag väljer ett paket där bebisen på omslaget inte ser ut att vara sminkad för jag tycker det är obehagligt med 
sminkade bebisar.

Precis när jag ska gå får jag syn på ett blöjpaketet där omslaget pryds av en flicka. Det där är ingen bebis, det är en tjej. Och jag blir konfunderad. Ska Charlie ha blöja 
när hon är sju år? Är det vettigt, det? Jag trodde man kunde lära dem kissa i potta om något år eller två. Jag var helt säker på det. Hade jag fel?

Min fråga till er: Vem är fel ute, är det jag som trodde en bebis har blöja i två år eller är det mamman till den 7-åriga tjejen ni ser på bilden som inte lärt sin dotter kissa som vuxna trots att hon faktiskt börjar ettan i höst?

Man kunde ju tänka sig att Medeltidsveckan vore något för BARNEN. Att mamma-pappa-barn åker till Visby så att barnen ska få se lustiga gubbar i kåpor och eldslukare och riddare med lansar. Det kanske inte är så ”vuxet” att underhålla sig på det sättet. Att DELTA i Medeltidsveckan är kanskte inte alldeles ”vuxet” det heller. Det kanske är mer åt det barnsliga hållet att sätta tofsar på strumporna och klä ut sig till gycklare och sånt. Det känns helt enkelt som aktiviteter för BARNEN.

Men vet ni vad jag såg igår? En familj, mamma, pappa och två barn. Barnen hade jeans och t-shirts. Pappa var medeltida munk med stort kors om midjan och mamman hade bylsig lager-på-lager-klänning och kopparmedaljonger om bröstet.

Det var en syn att bli väldigt häpen till. I den familjen var det mamman och pappan som var barnungarna som gillade att klä ut sig.