Jag ligger i sängen och tittar på Charlie. Hon är klarvaken och nyfiken. Ibland möter hon min blick och ger mig en vänligt ögonkast, och så vandrar hon vidare i rummet. Och jag följer med hennes ögonriktning med mitt huvud på sådant sätt att jag åter hamnar i hennes synfält, för jag vill att hon ska TITTA PÅ MIG och återigen ser hon tålmodigt på mig, som om hon ville vara artig. Och jag säger “hej älskling” på pipigt, löjligt sätt och Charlie vilar sin svala blick i min ytterligare en stund innan hon finner för gott att utforska andra saker i rummet igen.

Och jag låter henne göra det. Och jag tänker på Charlies första pojkvän. Det är några år dit, men jag tänker redan på honom. Jag hatar honom. Jag tänker att jag kommer att slå ihjäl honom.

Och då menar jag jag inte “slå ihjäl” i den slarviga meningen att man ska “ta i med hårdhandskarna” med honom. Nej, jag menar verkligen slå ihjäl. Jag kommer att dräpa honom.

Det här hände för några timmar sen, men eftersom jag inte kunnat släppa det så har jag förstått att det måste ha någon betydelse för mig. Kanske klarnar det om jag skriver ner det.

Jag lyssnade på sportradion, för AIK spelade och AIK vann över BP och det var faktiskt riktigt BRA, och sedan hade jag på radion, lät den skvala och då började ett program som Clabbe af Geijerstam var programledare för. Det var inga avancerade grejor – han snicksnackade på sitt wabbi-di-dam-sätt och så satte han på en låt och snicksnackade sedan igen. Låt efter låt, snicksnack efter snicksnack. Man kände sig lite dum i huvidet efter ett tag.

Så spelade Clabbe Sabrina och sa:

“Ja, hörrni, Sabrina, kvinnan som introducerade pause-knappen på VHS-apparaterna för en hel generation män. Vi var många som spelade in hennes musikvideor och som sedan tryckte på paus när hon visade sig från sin, ja, bästa sida och så gjorde vi…det där. Ja, hörrni, pause-knappen! Det var Sabrinas förtjänst att ni upptäckte den. Erkänn nu. Erkänn!”

Och jag lyssnade och funderade. Jag minns Sabrina, men jag minns inget om någon pauseknapp. Jag har aldrig spelat in hennes videor, jag har aldrig blivit upphetsad av Sabrina. Och jag tänkte på den igenkänning som Clabbe sökte. Av mig fick han den inte alls. Tänk om han inte fick den alls? Det skulle i så fall röra sig om en ”icke-igenkänning” som drabbade honom ganska hårt. Kvar fanns i så fall bara en flåsig farbror som erkände att han spelade in Sabrinas videor och sedan pausade för att onanera. Och han ropar erkänn, men möts bara av tystnad och det blir pinsamt och, ja, lite dystert.

Och jag fann det till och med mycket dystert.
Kanske är det därför jag fortfarande nu, många timmar senare, tänker på det där.

Pause-knappen.
Erkänn!
Erkänn nu!

Flåsig farbro i studion.
Erkänn!

Pause-knappen.
Jag har tänkt väldigt mycket på pause-knappen de senaste timmarna.

”HON LER! KOM OCH TITTA!”

Jag skriker till Amanda i en ton som tangerar RASERI och Amanda släpper genast allt hon har i handen och rusar till platsen. Och så tittar hon på Charlie där hon strålar och säger: ”Nej, Alex. Det där är inget riktigt leende.”

Och hon går iväg, men jag sitter kvar och tittar på Charlie och jag beslutar mig för att vidhålla. Det ÄR ett leende! Okej, det är inget leende GRIN, inget ansikte som är förvridet av lycka som på gröna Lund eller så, men alla behöver väl inte le som dårar. Vissa av oss nöjer sig med att rycka lite i mungipan. Och sen är det inte mer med det. Charlie tillhör den kategorin. Hon är inte en tjej av stora gester. Charlie är subtil. När hon ler gör hon det utsökt, knappt märkbart, en krusning över läppen och så är det över.

Så är det. Sådan är hon, min Charlie.

Jag läser alla kommentarer mycket noggrant. Jag tycker att det är mycket intressant att veta vad ni tycler och tänker om saker och ting.

Ibland får man läsa kommentarer som inleds med meningen: ”Jag brukar inte kommentera, men…”

Det här inlägget är tillägnat dem. Hör upp, alla ni som aldrig kommenterar! Kan inte ni ge er till känna bara en enda gång! Det vore roligt att veta vilka ni är och vad ni tycker om bloggen. Skriv bara några rader!

Det vore trevligt. Så kan vi umgås lite här ikväll.

Det händer ibland att jag gör mig ett ärende till Visby. Storstaden! Då vattenkammar jag håret, tar på mig en ren t-shirt och roll-on under armarna. De här Visby-resorna gör att jag känner mig som folk igen. På något sätt är de mycket viktiga för mig.

Nu är jag här igen. Ringmuren står kvar, men Visby är sig inte riktigt likt. Jag kör min bil längs ringmuren och måste bromsa in för ett ekipage som kommer gående längs vägen. Det är en märklig samling människor. De bär särkar av den typ som broder Tuck bar i Robin Hood. Kvinnorna har hucklen på huvudet och trasor på kroppen. Någon har koger och pilbåge över axeln, en annan har en stor kniv fäst vid midjan. En tredje ser ut som Ivanhoe. De är orakade och ser liksom livströtta ut. Som om de sålt smedjan och tappat pengarna. Jag inser snabbt att det är Medeltidsvecka på Gotland. Hela Visby har invaderats.

Jag kör min bil mycket långsamt och betraktar de här människorna, som vore jag på safari för att se de vilda djuren. De finns överallt. Jag åker förbi en gräsplätt och där ligger de öutströslade. De ligger som man gjorde på medeltiden, ni vet, på rygg under en trädunge med nacken mot trädstammen och ena knäet i luften och det andra utsträckt mot evigheten. Och de äter som på medeltiden. En av dem äter sin baguette med frenesi, han biter inte av brödet, han sliter av det med munnen, som om han vore i affekt. En annan av dem äter ett äpple, men han äter det inte som du och jag skulle gjort det. Han äter med kniv! Han liksom skär av äppelbitarna en efter en och stoppar i munnen och tuggar och gläfser och bär sig åt. Jag hör inte vad de säger, men jag undrar om de möjligen talar latin med varandra.

Jag ska ner mot hamnen för att dricka en civiliserad kopp kaffe, men någon har bommat igen vägen. Jag undrar vad som står på. Jag tutar och då dyker ännu en broder Tuck fram. Bister uppsyn och ett halmstrå i munnen. Jo, han har det. Ett halmstrå i munnen. Han gör ett “rör inte min kompis”-tecken mot mig och säger: “HALT!” Jag blir genast rädd, särskilt som han har något som skulle kunna vara en träfärgsmålad IKEA-kniv i ett rep runt magen. “Jag ska ner till hamnen”, säger jag och broder Tuck skakar långsamt på huvudet och säger: “Här sker tornering i afton, riddare från hela landet har anlänt för att göra upp om vem som är rikets främsta.” Jag upplyser dem om att det inte är afton, utan förmiddag och att jag knappast ska störa någon om jag bara får komma förbi. Ännu en man ansluter. Han bär en underlig kopparmedaljong runt bröstet och går i övrigt klädd i något som jag skulle vilja kalla “nattlinne”. Han vandrar mot mig. Han ser inte skrämmande ut, han ser bara nyvaken ut.

“Far åstad”, säger mannen och pekar åt andra hållet. Åstad? Jag blir så häpen att jag sitter tyst en stund och bara gapar och mannen säger ännu en gång, nu med emfas: “Far. Åstad.” En vuxen man i nattlinne har just bett mig fara åstad. Jag undrar vad som händer om jag inte far åstad. Möjligen driver han en lans genom min kropp. Men jag blir så provocerad. Gatan är tom och avspärrningen är idiotisk. Och broder Tuck och nattlinnet vill att jag ska “fara åstad”. Jag kan inte hålla mig, jag säger: “Ni vet att det inte är Medeltid, eller hur. Det är bara på skoj som ni går runt och ser ut som idioter. Det vet ni, va?”

Och jag förväntar mig en upptrappning, jag anar att de ska börja tala om duell i gryningen och vifta med flaggor och sånt, men det sker inte. De blir bara så oerhört ledsna och sårade. De tystnar. Och tittar ner i marken. Och jag backar bilen och när jag ser dem stå och sparka på någon sten så skäms jag. Jag har tänkt på det hela dagen nu. Jag ångrar det där så oerhört. Det var som när man var barn och lekte med svärden och man ville att mamma skulle vara med, så man ropade JAG UTMANAR DIG och mamma bara suckade och sa att man skulle växa upp. Så kändes det, fast tvärtom, de var jag och jag var mamma och nu mår jag inte alls bra, så jag åker iväg, far åstad, till ladan, för att inte komma tillbaka.

Jag åkte bilen från Visby och på grusvägen hörde jag det där bankandet igen. Jag gick ner till Bengans lada och där stod han och hamrade och sågade.

 

Inne i ladan var det fönster överallt. På varenda ledig golvyta låg fönster. Jag sa till Bengan: ”Vad mycket fönster.” Han svarade: ”Jag har ännu fler inne i förrådet.”

 

Väggarna hade fyllts alltmer med fönster. ”Hur många fönster ska du ha upp”, frågade jag och Bengan svarade ”ja du…” och så tystnade han och tittade länge och stumt mot väggen.

 

Så gick Bengan ner på knä och smekte ett av fönstren på samma sätt som jag ibland ser Amanda smeka Charlies panna. Jag berättade för Bengan att jag var ensam med Charlie och att det vore kul om han kom förbi senare. Bengan svarade ”ja…”, men han var liksom inte närvarande i svaret. Han var inne i sina fönster. Han gick inte riktigt att nå. Jag lämnade honom och när jag vände mig om i dörren satt han fortfarande där och smekte på sin karm.

 

Charlie sov och jag tänkte: ”Låt henne sova från evighet, till evighet, amen.”

 

Men hon vaknade. På gott humör! Vi låg och busade lite. Jag tryckte henne i magen och sa ”OOOP” och då började hon fnittra och när jag såg det där fnittret blev jag så otroligt glad. Jag slet fram telefonen för att ta en bild på det, men då var leendet försvunnet. Den här bilden togs tre sekunder efter leendet.

 

Jag försökte få henne att upprepa leendet. Jag tryckte gång på gång på magen och sa ”OOOP”, gjorde stora ögon och larvade mig, men hon stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Och så tittade hon bort, liksom i ointresse.

 

Sen la jag ner henne i vagnen och då somnade hon, fastän inte riktigt. Det var en ryckig sömn, hon fäktade med armarna. Jag blev så glad över denna sömn att jag ville ta en bild och skicka till Amanda för att visa att jag har läget under kontroll. Men det där fäktande gjorde att det blev oskärpa och det såg inte alls särskilt rofullt ut.

 

Jag tog väl 30 bilder, men hela tiden fäktade hon så mycket att hon såg alldeles vild ut.

 

Till slut fixerade hon sig och då fick jag äntligen till en bild där hon låg helt still. Kanske inte så trovärdigt när jag skickade till Amanda, en bebis som ligger med handen tryckt mot egen näsa. Men jag skickade den och skrev: ”Nu sover hon så sött.” Fast då var hon ju klarvaken. Och sen började hon skrika.

Så kom Bengan och styrde upp. Han ser lite skräckinjagande ut, kanske, men Charlie blev väldigt lugn och jag stod bredvid och såg dum ut.

 

Där sitter min kompis Ulrik också. Han tittade förbi med sitt flygplan under kvällen. Landade på en äng någon kilometer bort. Det är sant! Jag tog en bild på vår uteplats. Jag brukar ta bilder på den, för den är så fin. Ser ni att vi har en ny tavla på väggen? Det är en present från Bengan.

 

Det är en zigenarkvinna, är det inte? Som sitter vid ett vattenbryn, va? Och bakom är det väl en eld? Den var väldigt fin i alla fall och passade väldigt bra där. Hur som helst. Sen kom Amanda hem och när hon kom hem så sov hon och då kunde jag säga: ”Hon har sovit hela kvällen. Det var inga problem.” Och då blev Amanda så stolt över mig. Sen gick vi och lade oss.

Amanda är tärna till sin vän Ellen när hon ska gifta sig och ikväll är de på möhippemiddag inne i Visby. Det innebär att jag har Charlie för mig själv hela kvällen. Mycket spännande! Mycket läskigt! Jag har Amandas utpumpade mjölk i en behållare och den behållaren är just nu viktigare än allt annat. Om jag tappar den i marken kan jag lika gärna ta livet av mig. Charlie har varit, hur ska man uttrycka det, ”LIVLIG” hela dagen och i bilen hem somnade hon äntligen. Och jag är så glad för det, för man såg hur trött hon var.

Nu vågar jag inte ta ut henne ur bilstolen. Jag vågar inte ens röra stolen. Jag vågar ärligt talat knappt titta på henne. Så jag öppnade bildörrarna fullständigt ljudlöst, drog fram en stol till bilen och här sitter jag nu och tittar på min lilla skatt. Vaktar henne från eventuella mygg. När hon vaknar ska hon få mjölk. Det ska jag klara av. Vi behöver inte Amanda! Vi klarar det här själv! Det här är inga problem!

Men sen får hon nog komma hem snart, tycker jag.

Charlie är ständigt på jakt efter den perfekta ställningen. Hon kan buffla i TIMMAR innan hon hittar rätt. Det handlar om främst om fötterna. Hon vill gärna ha en fot uppe vid hakan. Vi lyfter ner den och säger ”det där kan aldrig vara skönt älskling”, men då grymtar hon vilt och förtvivlat och för upp foten igen. Charlie vill helt enkelt vara med sin fot. Hon saknar den när den inte nära. Vi som föräldrar måste ha respekt för det.  

Varje gång jag ska tvätta Charlie i stjärten måste jag stå framåtlutad i duschen och hålla på. Det beror på att jag inte har någon vask här. Varför jag inte har någon vask? För att leverantören SMEG vägrar skicka mig den. Jag beställde den för sju veckor sedan, men fortfarande ingen vask. Det började med att de skickade fel vask. Den passade inte i hålet. Jag bad att få en ny vask. De svarade att jag i så fall måste dels betala för den nya och delsbetala 30 procent av den gamla vasken. Jag frågade om de möjligen var dumma i huvudet. De svarade att om jag brutit kartongen så måste jag betala dem 1.800 kronor. Jag var alldeles häpen. Jag erbjöd dem att betala tio spänn för att jag tagit bort tejp på deras kartong. Jag erbjöd till och med, fastän detvar de som gjort fel, att betala den extra frakten Men de vidhöll. Hävdade att det var reglerna. Jag förstod att SMEG var lurendrejare. Blev rådvill. Egentligen borde man bråka med dessa människor, få dem att förstå att de inte kan behandla sina kunder hursom

Midsommarafton, 1992

Coca-cola Cups femte årgång rasade på fotbollsplanen. Pappa i mål. Vi tre barn fick fem straffar var och för varje mål fick vi en Cola. Samma prestige som tidigare, men en ny boll. Pappa hade blivit svagare i kroppen och vi hade blivit äldre. Vi var tonåringar och vi sköt hårt. Vi kom därför överens om att låta den tunga läderbollen vara och istället använda oss av en lättare plastboll. Om pappa träffades av ett av Niklas hårda skott skulle han inte ta någon skada. Den möjliggjorde dessutom intressanta skruvar i vinden som ibland ställde både oss och pappa fullständigt. ”Det var med flit”, ropade Niklas efter att en boll gått i en osannolik båge över fältet och till slut letat sig in i pappas vänstra kryss.

Calle hade otur. Han missade de första tre straffarna. Det gjorde honom så frustrerad att han skrek ut sin förtvivlan över hela sjön. Han satte sig röd i ansiktet och gråtrufsig i håret vid sidlinjen och begravde händerna i ansiktet. Mamma tyckte att han såg rar ut där han satt för sig själv. Så hon smög fram mot honom, ljudlöst på barfotafötter över gräset med kameran i hand. När hon kommit tillräckligt nära tog hon bilden. Calle hörde ljudet av kameraklicket, tittade upp från sin sorg och blev vansinnig. ”Ska du ta bilder också”, skrek han så att det ekade över sjön och så reste han sig upp och sprang till skogs. Mamma gick efter och ropade på honom några gånger och till slut kom han tillbaka för att slutföra tävlingen.

Pappa såg lika outtröttligt bister ut som han gjort under tidigare år. När han släppte in ett mål visade han samma vrede och delade ut sina burkar genom att motvilligt säga: ”Väl skjutet.”

Men han kastade sig inte längre när skotten kom. De låga bollarna valde han att försöka nå med fötterna. Och mellan skotten ropade han ibland: ”Jag måste ta igen mig lite” och lutade sig mot en av stolparna.

Midsommarafton, 1997

En gnistrande vacker dag på torpet. Så vindstilla att inte ens asparna orkade rassla där borta vid båthuset. Det var förhållandevis myggfritt efter ett regnväder under natten. Ett regnväder som också hade gjort planen frisk och fuktig, men inte hal. Perfekta förutsättningar för Coca-cola Cups tionde årgång. En tävling som dessutom var fylld av mer prestige än någonsin. Pappa hade psykat oss i flera dagar. ”Det vore väl pinsamt om ni inte satte alla fem bollarna i mål på en 77-årig farbror som mig. Det vore väl lite genant, kanske. Eller vad säger ni, pojkar?” 

Jag hade köpt nya fotbollsskor som skulle premiäranvändas under Coca-cola Cup, ett par Adidas Panther med dobbar som gav ett osannolikt bra fäste i gräset. Calle hade skottränat i smyg. Han trodde att han var oupptäckt, men det var han inte. Han sa att han skulle ta en promenad bort till dammen, men jag misstänkte genast något när jag såg att han hade fotbollsskorna på sig. Så jag följde efter honom och kunde se hur han stod och pricksköt mot en av ladans väggar på andra sidan tomten.

Vi gick i samlad tropp ner mot fotbollsplanen. Pappa med plastbollen i ena handen och 18-packet med Coca-cola i den andra. ”Få se nu då, om dina nya skor hjälper dig”, ropade han och gjorde sig beredd för första omgången.

Det gjorde de. Jag satte den första straffen med ett distinkt skott i högra hörnet. ”Väl skjutet”, sa pappa och plockade fram Cola-burken. ”Vill du att jag ska skjuta lösare nästa gång?” frågade jag pappa men han valde att inte ens svara på den tråkningen. ”Näste man”, ropade han och så var det Calles tur.

 Vi hade en ny målbur. Den förra var för bred och pappa kunde inte längre röra sig i sidled särskilt bra. Det nya målet var lite högre och smalare än förut. Pappa kunde stå mitt i målet och med ett enda steg nå ut med händer eller fötter mot stolparna.

Efteråt var pappa trött och behövde vila lite före midsommarlunchen.

 

Midsommarafton, 2002

Det fanns en försänkning i marken på torpet. Denna avsats löpte som ett streck över hela tomten. För att ta sig förbi den fick man ta ett litet skutt eller ett längre kliv. Sedan några veckor tillbaka vågade pappa inte längre ta sig förbi den där försänkningen. Han var rädd för att ramla och slå sig. Vi försökte bygga en ramp som han kunde hålla sig i, men han vågade ändå inte riskera det. Han stod framför den några gånger och funderade på saken, men sa ”äsch, jag skiter i det” och så gick han tillbaka upp till uteplatsen. Han kände sig för osäker på benen, sa han. Det här gjorde att pappa avskärmades från vissa ytor på tomten. Han kunde inte längre ta sig ner till sjön eller bastun. Och där nere fanns också den fotbollsplan där vi varje år spelade Coca-cola Cup.

Vi uppfattade det som ett stort bekymmer. Det handlade inte längre om prestige, brödrarivalitet eller en vilja att bevara traditioner. Det var ingen av oss som pratade om det öppet, men vi insåg alla att Coca-cola Cup blivit en manifestation av pappas kamp mot tiden. Och vår kamp för den tid vi hade kvar med honom. Det år vi inte längre arrangerade Coca-cola Cup hade vi alla förlorat. Så kände vi. ”Coca-cola Cup ska spelas till varje pris”, hade pappa sagt en gång i tiden. Det vettigaste hade möjligen varit att ställa in arrangemanget och minnas det som en vacker del av vår barndom, men det accepterades inte av någon, varken av oss eller av pappa. Vi bestämde oss för att flytta spelen upp till den lilla gräsplätten vid ingången till huset. Vi tog höjdhoppsställningen som stod inne i ladan och ställde upp som målbur. Spelen kunde börja.

Målet var nu så litet att det framför allt handlade om att pricka bollen i någon av de luckor som pappas kropp inte täckte. Calle gjorde mål på första skottet, jublade och pappa gjorde vad han kunde för att se butter ut. I själva verket var han, precis som vi, oerhört glad och kanske till och med lättad över att vi stod här igen och delade ut burkar till varandra. Calle gick fram för att ta emot priset, men utdelningen var inte lika högtidlig som den en gång varit. Pappa orkade inte böja sig för att ta upp burken, så Calle fick göra det själv. De tog i hand och Calle visade priset för publiken och mamma applåderade där uppe på trappen.

Efteråt, när alla burkarna var utdelade och det stod klart att Calle hade vunnit, satte vi oss tillsammans på uteplatsen och drack en öl. Pappas ögon var trötta.

”Jag undrar hur länge jag kommer orka göra det här”, sa pappa.

”Det kommer du orka i många år till”, sa Calle.

Och pappa gjorde den uppgivna gesten med handflatan i vädret som han alltid gjorde när han kände hopplösheten komma krypande. 

Midsommaraftons morgon, 2003

Mamma hade samlat alla barnen till familjerådslag hemma i lägenheten i Farsta. Det var en besvärlig sak att göra nu för tiden. Niklas bodde i Hagfors i Värmland tillsammans med sin fru Ninni. Jag hade flyttat hemifrån och jobbade dubbelt, både som journalist och översättare av filmer. Och Calle arbetade kvällstid som bartender. Det var sällan vi samlades allihop.

Alla deltog i mötet, utom pappa som låg och sov på sitt rum. Mamma bjöd på starkt kaffe och kaviarmackor. Vi var alla morgonrufsiga och långsamma i rörelserna. Nyuppstigna och uppryckta från våra respektive hem. Tanken var att vi allihop skulle åka till torpet så tidigt som möjligt på dagen, för att inte komma fram för sent. Men dagarna innan hade det mer och mer gått upp för oss alla vilket projekt det skulle innebära att ta pappa till torpet. Bekymmer efter bekymmer tornade upp sig. Alla hade med pappas ålderdom att göra.

 Han kunde inte gå i trappor längre, vilket innebar att han inte skulle ha tillgång till sovrummet där uppe. Det kunde vi ordna genom att installera honom i gästrummet på nedervåningen. Och vi kunde enkelt ta med rollatorn i en bil så att han kunde ha den på torpet. Men mellan varje rum fanns det trösklar som pappa inte skulle kunna ta sig över med rollatorn. Och utomhus, bland stenar och grästovor, skulle han inte kunna manövrera den över huvud taget. Dessutom var toaletten inte handikappanpassad, vilket innebar att han inte skulle kunna använda den utan vår direkta assistens. Vi stod inför en sommar där pappas minsta rörelse skulle vara beroende av oss. En sommar där pappa inte skulle kunna bada i sjön, inte basta, inte ro ut med ekan och lägga nät, inte gå bort till dungen uppe vid ån och plocka liljekonvaljer till mamma. Han skulle tvingas avstå alla de saker som gjort att han älskat det där stället i så många år.

                      ”Jag tycker inte om det, men jag tror att vi får ge upp planerna på att åka till torpet med pappa”, sa mamma. Och vi andra sa ingenting, rörde i kaffet utan att lyfta blickarna. Men vi förstod att hon hade rätt. Beslutet fattades snabbt under detta familjerådslag där familjens överhuvud inte deltog. Jag hatade att ta beslut över pappas huvud på det sättet. Som om han vore ett litet barn.

Vi väckte pappa och resonerade kring det med honom. ”Jaha. Då har jag sett Värmland för sista gången”, sa pappa till oss där han låg i sin säng och vi svarade omedelbart ”Nej nej nej, pappa, inte alls. Du är tillbaka i Värmland nästa sommar.”  Både vi och pappa visste nog att det var en lögn som fick oss att må lite bättre. 

Vi gjorde vad vi kunde för att göra midsommaraftonsfirandet i en lägenhet i Farsta till en fest. Vi köpte sill, brännvin, köttbullar och prinskorvar. Calle stal blommor från kommunens rabatt nere vid torget och placerade på bordet. Vi donade med att skapa stämning, men pappa var trött och låg mest i sängen. Jag, Calle och Niklas kom ibland in i hans rum och småpratade med honom. ”Det är sorgligt att vi inte är i Värmland. Vi skulle ju spela Coca-cola Cup”, sa pappa. Och vi stod omkring honom och gjorde vad vi kunde för att försäkra honom om att det inte spelade någon roll, att det viktigaste var att vi var tillsammans, att vi nu skulle ha ett fint midsommarfirande ihop. Men det gick inte att trösta pappa. Han grät, snörvlade och torkade sig med en av de många näsdukarna som låg utspridda i sängen. ”Coca-cola Cup tar bara en paus. Den kommer tillbaka”, sa Calle och vi andra instämde. Pappa låg i sängen och tittade i taket med sina glansiga gråtarögon. ”Jag vet inte …”, sa pappa, men så avbröt han sig. Han lyfte huvudet och tittade på oss barn där vi stod omkring honom. Med svag men bestämd röst sa han: ”Nej. Coca-cola Cup tar ingen paus. Tävlingen ska avgöras idag. Här i lägenheten.”

Plötsligt fanns det en glöd i pappas ögon. Jag kunde göra vad som helst för att se till att den inte försvann. Självklart skulle vi spela Coca-cola Cup här i Farsta. Det här var en tävling som gick av stapeln TILL VARJE PRIS. Genast började vi smida planer. Var skulle tävlingen äga rum? Hur fick vi tag på en boll? Vad skulle kunna utgöra en fungerande målbur?
                      Sen gick allt fort. Calle sprang ner till affären och köpte Coca-cola, jag och Niklas ordnade fram en plastboll av en granne och vi möttes igen efter 30 minuter. Pappa kom utrullande från sitt sovrum. Han var klädd i morgonrock och hans gråa hår stod åt alla håll.

”Då vill jag hälsa er varmt välkomna till Coca-cola Cup”, sa pappa och vi bockade och sa ”tack så mycket”. Mamma stod i köksdörren och övervakade leende tävlingen samtidigt som hon höll ett öga på köttbullarna.

Dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet fick bli mål och vi ställde oss på två meters avstånd för att skjuta. Pappa fick hålla i sig och då kunde vi avlägsna rollatorn från honom. Och så sköt vi.

Ryggen var krokigare och andningen mer oregelbunden, men den bistra uppsynen när pappa levererade en Coca-cola efter ett insläppt mål var exakt likadan som den var för sjutton år sedan då pappa stod på gräsplanen vid torpet och högtidligt förklarade den första Coca-cola Cup invigd.

”Väl skjutet”, sa pappa och vi bockade och tog emot burken som vi genast visade upp i triumf mot mamma.

Jag och Calle satte en straff var, men Niklas vann med två. Sen gick pappa och lade sig för att vila igen.

”Det var fint”, sa pappa till Calle när han hade lagt sig ner i sängen igen.

”Ja. Det var fint”, sa Calle.

Vi hade än en gång vunnit kampen mot pappas ålderdom. Mindre än en månad senare dog han på Södersjukhuset i Stockholm.