Så fort vi vill göra Charlie lite fin blir hon sur. Hon tycker inte att det är ”en söt liten
mössis för lilla Charlisen”. Hon tycker den är skittöntig och hon finner sig inte i att sitta där och tindra med den på huvudet. Så då surar hon tills vi suckar, säger ”nähä” och tar av henne den. Och då stirrar hon länge och hålögt på oss. Hon är liksom besviken. Mössan är av, men hon glömmer inte oförrätten. Man känner för att be henne om ursäkt. Säga förlåt-det-var-dumt.