Det är sista morgonen på Gotland. Jag vaknar av Charlies vokaler där hon sitter i mammas famn. Det är så fint att se de där två tillsammans. De verkar älska varandra lika mycket.

 

Jag säger: ”Charlie! Ska vi ta vår sista Gotlands-promenad?” Och Charlie tittar på mig misstroget. Hon kanske vill vara kvar där i mammas famn. Och till hennes milda protester – hon gör någon grimas och så är det över – lyfter jag upp henne och går ut.

 

Jag går förbi ladan en sista gång. På den här grusvägen har jag vandrat varje morgon med Charlie sedan mitten av juni.

 

Jag går förbi den del av ladan som jag kanske tycker är vackrast. Om bara kommunen godkänner det, skulle jag vilja göra det där till en bastu till nästa sommar, skulle inte det vara fint?

 

Jag går längs grusvägen och kommer att tänka på att jag missat ett viktigt underlag för barnvagn och det är det vi kallar ”vågig grusväg”. När grusvägen fått regn och en hel del trafik kan det hända att det bildas regelbundna ”vågor”. Dessa utgör ett perfekt underlag för framförande av barnvagn. Betyg: 5 av 5.

 

Och jag går länge, så här långt har jag inte gått på hela sommaren. Jag går i över en timmes tid. Och jag korsar en stor äng och måste hoppa över en bäck. Och till slut är jag framme. Ser ni?

 

Sparbanken-trädet! Är det inte väldigt likt det där trädet som banken hade som logotyp en gång i tiden? Minns någon? Det var en skön känsla att ta den här bilden. Jag har tänkt på det varje dag under hela sommaren och det hade känts misslyckat om jag inte hade tagit bilden.

 

Jag går tillbaka. Igår pekade Amanda ut mot den här ängen och sa: ”Titta, så fina färger.” Och jag såg inte en enda färg. Jag är färgblind. Och jag funderade på det där. Jag undrar vad jag missar i livet. Min morfar var också färgblind. Han skrev över 100 böcker, hälften av dem romaner. Inte en enda gång levererade han en naturskildring i dem. Inte en enda gång! Och jag, ja…Jag har ju skrivit bara en bok och inte en enda gång i den boken har jag skrivit om naturen. Jo, en gång. Okej, det här haltade lite. Men jag fascineras av den här ängen och av alla färger som jag INTE ser i den.

 

Så kommer jag fram till stenugnsbageriet. Det vackraste bageriet som jag någonsin sett. Jag kommer alltid dit vid kvart i åtta, då är det alldeles tomt. Och det är stängt, men jag får en kaffe så fort någon har tid. Ser ni mannen i bild? Han kommer ut med min kaffe där och bär den till min plats.

 

Och här sitter jag med min kaffe och tittar ut för sista gången över Rute och Bråkmakargatan. Charlie somnade och jag kan för sista gången öppna datorn och skriva några rader.

 

Så förändras hela himlen och det börjar blåsa något fruktansvärt. Det är lite löjligt, men jag känner absolut att det är ett tecken. Nu är den här sommaren slut.