4 Juli 2009
Jag såg alltid den här dan som nåt som både skulle inledas i dramatik och avslutas i dramatik. Jag såg en bilfärd i 150 km i timmen på gotländska småvägar. Vi kör mot rött i Lärbro och mot enkelriktat i Slite. Jag såg hur en polisbil stannar oss, polismannen vandrar fram och lyser misstänksamt med ficklampa på mig och sedan på Amanda och plötsligt ser han hur hon ligger där och svettas och skriker och jämrar sig och jag vrålar SER NI INTE ATT HON FÖDER och polismannen rycker tag i sin krage och ger i gömd walkietalkie kommandon om att vi ska få FRI LEJD TILL VISBY LASSARETT och han vinkar i panik ut oss på vägen igen och när vi kommer fram till BB möter bårar och dropp oss vid bilen och redan i den långa korridoren på väg mot förlossningsrummen äger födseln rum i en vild blandning av blod, sköterskor och kaos.

Men så var det inte. Det fanns ingen dramatik alls i början. Amanda kände värkarna komma allt tätare och vi fann det för gott att åka in. Vi bekantade oss med personalen och med det förlossningsrum vi blivit tilldelade. Vi kände på apparaturen och tittade på alla knapparna. Amanda fick prova lustgas och började fnittra. Jag fick också prova och blev lite illamående.

Sen lade hon sig ner för att vänta. Jag gick och köpte kvällstidningar och läste högt för henne ur nyhetsfloran.

Vi var på en förlossningskurs hos Louise Hallin i våras och hon berättade att kvinnor numera GÅR omkring när de föder barn. De ”går omkring”. Ja, alltså, de vankar hit och dit i rummet och jag tyckte det var en obehaglig bild, för jag såg inte mig själv i det där. Var ska jag vara om Amanda ”går omkring”? Ska jag följa efter henne? Ska jag ta rygg på henne?

Men Amanda gick inte omkring. Ibland reste hon sig upp och så lade hon sig ner igen. Och timmarna gick. Och värkarna kom tätare och till slut gjorde det ont. Och långsamt gick denna smärta över till stor smärta och sedan gick denna stora smärta över till ofattbar smärta och Amanda skrek och grät och vid nåt tillfälle kollapsade hon.

Jag minns när hon krystade. Hon var så utmattad att hon tuppade av mellan krystningsvärkarna och jag försökte prata med henne, men allt försvann i det pågående NU som långsamt förde vårt barn genom Amandas kropp. En av sköterskorna sa till Amanda att om hon ville så kunde hon nu känna vårt barns huvud med sina fingrar. Och Amanda treva med handen, tystnade plötsligt mitt i en värk, flämtande fråga hon: ”Är det där Charlie?” och den hudkontakten, den vetskapen att det var så NÄRA NU, gjorde att Amanda med ofattbar kraft födde ut henne tio sekunder senare.

Charlie Schulman var lika blixtrande vacker som sin mor redan från födseln. De sa att det skulle vara mycket blod och jag som är rädd för blod hade funderat mycket på det där, men det var inget blod. Charlie såg ut att komma direkt från en spa-massage. Hon var så ren och fin och trots att hon jämrade sig såg hon ut att vara i viss ro där hon låg på Amandas bröst.

Fem minuter efter att Charlie föddes fick jag hålla i henne för första gången.

 

Första bilden på familjen Schulman.

 

Det har nu gått några timmar och Charlie sover. Det gör Amanda också. Jag betraktar dem båda.De två kvinnorna som förändrade mitt liv. Det går inte längre att intellektualisera deras inverkan på mig. Jag är världens lyckligaste man tack vare de här två människorna som ligger tätt intill varandra och sover. Och jag ligger där i sängen och tittar på dem och jag ser att Charlie har pappas öron. De är identiska. Och jag tänker på pappa som inte är här.

När jag var barn brukade jag följa med pappa och hämta levande kräftor i Småland som vi sen kokade själva efter eget recept. Jag minns hur kräftorna låg stilla och stirrade på varandra i badkaret. Och så inleddes koket. Det var vatten, salt, socker, öl, krondill och kryddor. Alla mått var exakta, ingenting fick höftas. Jag stod storögd och såg på denna utsökta precisionskonst och pappa såg min fascination, kramade om mig och sa: ”Det här ska du lära ditt barn en dag.” Och jag svarade att jag vill att HAN ska lära mitt barn det istället. Pappa skrattade till och efter en stund sa han: ”din pappa är nästan 70 år gammal.”

Jag minns att jag tyckte att det han sa var förvirrande.

Det går inte att sörja för att Charlie aldrig fick träffa pappa. Det går bara att glädjas åt att Charlie, när hon är vuxen, kommer att koka sina kräftor på precis det sätt som pappa lärde mig. De gener jag har fått av pappa, jag har bara sett efter dem till nästa generation.

Älskade Pappa.

Du oroade dig aldrig för mig och jag tror att jag nu, för första gången, kan säga: det behövde du inte göra heller. Min dotter är det vackraste världen sett och hon har dina öron. Jag kommer att berätta väldigt mycket om dig för Charlie och hon kommer att känna igen det mesta, för ditt DU har flödat genom mig till henne. Jag blev född till den jag är för att du var här. Och nu börjar allting om.

Det är väl, antar jag, som det ska vara.
Men det hindrar inte att jag saknar dig väldigt mycket.