Idag är det söndag. Jag och Amanda bor tillsammans nu. Vi flyttade ihop två dar efter att vi kysste varandra den där lördagskvällen på Undici. Vi bor i andra hand i en etta på Brahegatan. Vårt kök är vårt vardagsrum är vårt sovrum. I möbelväg har vi en säng och framför den sängen finns en tv. Sen finns det inget mer. Det här är en miljö att bli sinnessjuk i, sa en vän som kom på besök häromdagen, men vi tycker inte att det är så farligt. Vi ser det positivt. Vi tycker att det är en miljö att UNDVIKA att bli sinnessjuk i. Jag sitter på sängkanten och väntar på Amanda. Hon är på toaletten och kissar på en sticka. Hon har lovat att komma ut och göra upptäckten tillsammans med mig, hon ska inte kika i förväg. Hon säger att hon VET att hon är gravid, att det känns i hela kroppen, men jag säger att det kan man väl inte bara veta hur som helst. Och så köpte vi ett test på Apoteket på Hamngatan och skyndade hem.

Jag sitter här på sängkanten och tänker att vi har varit tillsammans i bara några veckor och nu sitter Amanda på toaletten och kissar på en sticka. ”Jag vågar inte titta”, säger hon när hon kommer ut och jag säger att jag inte heller gör det. Hon sätter sig i mitt knä och vi läser instruktionerna. Om vi ser ett streck är Amanda INTE gravid. Om vi ser ett kors ÄR hon gravid. Det är enkelt på pappret, men man har ju sett i filmerna hur det går till. Stickan vandrar mellan tjejkompisarna och de betraktar den koncentrerat, som ett soduko och pekar och diskuterar och håller den mot ljuset och måste ta fram en sticka till och kanske en till innan de riktigt kan vara säkra på sin sak. Jag förväntar mig nåt liknande. Att det ska vara OKLART, alltsammans. Att vi ska sväva i något slags otrygghet också när det här är över. Att man trots stickan inte riktigt kan veta om det är ett streck eller ett kors.

Så blir det inte alls. När vi drar fram stickan lyser korset mot oss så starkt att min första impuls är att fly. Det ser ut som ett glödande järnkors. Det lyser så starkt att det nästan känns religiöst. Det känns som om nån vill berätta för oss att Amanda inte bara är gravid, utan att hon också bär på ett väldigt speciellt barn.

Det beskedet resulterar i en chock som presenterar sig på två sätt. Först sitter vi fullständigt tysta i fem minuter. Sen skrattar vi hysteriskt i fem minuter. Sen sitter vi tysta igen. Amanda föreslår att vi ska titta på Twin Peaks-boxen på DVD och då gör vi det. Episoderna fladdrar förbi, de ger inga intryck, jag uppfattar bara färger i rutan. Vi låter ljudet av Twin Peaks fylla rummet, men själva dröjer det många timmar innan vi försiktigt vågar tala med varandra, innan vi vågar forma de första konturerna av vårt nya liv tillsammans. Vi vet ingenting och talar så aningslöst med varandra om de här sakerna, men det gör ingenting för det är bara små lyckliga naiviteter, ett första trevande försök att få grepp om i alla fall ett litet fladdrande hörn av allt som ska äga rum.

Och vi målar upp de här bilderna för varandra länge och Twin Peaks-boxen står fortfarande på vid foten av sängen och den surrealistiska musiken ligger som en slöja över hela samtalet. Det skapar en märklig atmosfär i rummet. Vi talar om våra liv och den sövande musiken från tv:n utgör plötsligt inte ett soundtrack till Twin Peaks, utan ett soundtrack till våra liv och det nya sammanhang vi befinner oss i. Som om det definitivt var menat så, att det här samtalet SKULLE äga rum och när det ägde rum SKULLE det ackompanjeras av musik och den musiken skulle utgöras av en altsaxofon och en ensam, vibrerande röst som sjunger om fikonträd.

Musik: Sycamore Trees

Så här såg vår säng ut i vår etta på Brahegatan.