Det är den 27 juni 2009

Jag står i köket i min och Amandas nyinköpta lada på Gotland och fumlar med en diamantring som jag under tre veckors tid hållit gömd i en strumpa. Ute i trädgårn sitter Amanda höggravid och väntar på efterrätten som jag ska arrangera. Jag har fyllt chokladbitar i bananer som jag ska lägga på grillen och allt det där går bra, men det hamnar choklad på ringen och jag väser ”fan” för mig själv och försöker putsa ringen med en kökshandduk. Och jag står där hysteriskt och putsar och tvättar och svettas – och funderar på misslyckandena i mitt liv.

Av dem framträder två tydligare än alla andra och det är mina två äktenskap. Det första ägde rum i USA 1999. Vi kände inte varandra speciellt bra, vi var fulla i Los Angeles och bestämde oss för att ta Greyhound-nattbussen till Las Vegas och gifta oss. Allt gick väldigt fort. Vi skrev på några myndighetspapper, köpte två plastiga ringar och inför BOB THE LIMO DRIVER som enda vittne vigdes vi i våra egna alkoholångor på Candle Light Wedding Chapel i Las Vegas klockan fem på morgonen.

Jag vaknade dagen efter med kläderna på i en stol i hotellrummet. Vi var båda uppspelta, som om vi gjort oss skyldiga till ett spektakulärt bus. Vi befann oss i nåt slags ironiskt rus, fnittrande och SKÖNA bestämde vi oss för att ringa hem till Sverige och berätta nyheten och naivt nog trodde vi att de där hemma skulle uppfatta det som lika gränslöst, skönt, galet som vi. Men jag minns samtalet till pappa. Hans tystnad när jag berättade att jag gift mig. Han lyckönskade och jag minns hur han FÖRSÖKTE låta vänlig och glad, men han spelade teatern dåligt. Han uppfattade ingen ironi, han kände bara en fruktansvärd besvikelse över att inte få vara med när en av hans söner gifte sig. Det samtalet var ett uppvaknande och jag kände då en oerhörd skam, en skam som sen inte visade sig igen förrän jag skilde mig för andra gången – från Katrin. Dom här äktenskapen, dom här MISSLYCKADE äktenskapen, har gjort att jag känner att det finns något smutsigt förenat med äktenskap.

Och när jag nu putsar den här ringen så önskar jag att inget av det där tidigare hade hänt. Jag vill inte att min smuts ska solka ner Amanda, jag vill inte att det här bagaget som jag går runt och bär på ska tynga henne eller göra henne obekväm. Jag ska fria till Amanda och jag vill att det här ska vara rent och vackert – och FÖRSTA GÅNGEN. Men det går inte och när jag står och putsar min ring inne i köket i vår lada så känner jag precis samma skam jag känt tidigare, fast den här gången gentemot Amanda.

Jag vandrar ner mot henne där hon sitter i slänten och blickar ut mot ängen.

Hon är verkligen obeskrivligt vacker.

Det har blivit svalt och hon har lagt en filt över sina ben. Jag går runt henne och faller ner på knä framför henne med ringen i handen. Jag säger att jag älskar henne, att hon har förändrat inte bara mitt LIV, utan att hon också förändrat MIG. Jag säger att varje dag med henne känns som en gåtfull seger, en känsla av att jag vunnit också den här dagen och jag säger att det är en känsla jag inte vill mista. Jag vill vara med henne för resten av mitt liv.

Jag frågar henne om hon vill gifta sig med mig och hon reser sig upp och det gör jag också och vi kysser varandra och magen kommer i vägen och vi skrattar åt det.

Sen dricker vi champagne för att fira och gör storslagna planer för bröllopet. Vi talar om vad vi ska äta, vad vi ska dricka. Vi talar om musiken. Jag säger att jag vill ha musikaltema på bröllopet och hon skrattar och säger att DET SKA VI INTE ALLS. Jag säger att DET SKA VI VISST. Hon säger att jag inte ska få bestämma en enda låt för jag har ingen musiksmak. Hon har rätt och jag erkänner att hon har det. Och så ligger vi tysta.

Men EN musikallåt kan vi väl ha, säger jag.
En enda, frågar hon.
Ja. En enda som jag får bestämma själv, säger jag.
Okej, säger Amanda. En enda.

Musik: Anthem, Tommy Körberg