Jag placerade Charlie i min hand i morse och talade ut om igår. Jag tycker det är viktigt att rensa luften, att ta snacket även om det känns lite jobbigt. Jag sa det till henne, att det är viktigt att vi kommunicerar. Hon måste ju berätta varför hon är sur. Hon kan inte ligga där och skrika bara. Det hjälper ju inte.

“Kommunikation”, sa jag.
Fast jag artikulerade det: “KOM-MU-NI-KA-TION!”

Hon var fortfarande lite trumpen, tittade trotsigt bort och vägrade svara och så, men det spelar ingen roll, för jag såg i hennes blick att hon fattade vad jag menade.

Så jag tror inte att hon kommer att skrika något mer nu faktiskt.