Ni vet kanske hur det är med busschaufförer?

När två bussar möts på en gata så hälsar de alltid på varandra. De har sannolikt aldrig träffats, är fullständiga främlingar, men deras gemensamma yrke skapar ett broderskap som gör att de vinkar vänligt. Jag gillar det där. Jag har sett det också på annat håll. När en Harley möter en Harley på landsvägen, till exempel, kommer alltid en snabb vink eller en vänlig nick. Harley-förare håller ihop.

Jag trodde det skulle vara samma sak med oss barnvangsförare. Att vi skulle vinka vänligt mot när vi passerar varandra på gatan. Imorse hade jag promenadpremiär i Stockholm och kan nu berätta att så inte är fallet.

Så är inte fallet alls.
Man hälsar inte på varandra.
Man hälsar INTE.
Tro mig.

Man hälsar inte, såvida man inte vill känna sig som en idiot när den man vinkar till tittar på en som vore man psyksjuk och häpet gör en trygghetslov runt en när han passerar för att inte komma för nära en och all ens idioti.