Det händer ibland att jag gör mig ett ärende till Visby. Storstaden! Då vattenkammar jag håret, tar på mig en ren t-shirt och roll-on under armarna. De här Visby-resorna gör att jag känner mig som folk igen. På något sätt är de mycket viktiga för mig.

Nu är jag här igen. Ringmuren står kvar, men Visby är sig inte riktigt likt. Jag kör min bil längs ringmuren och måste bromsa in för ett ekipage som kommer gående längs vägen. Det är en märklig samling människor. De bär särkar av den typ som broder Tuck bar i Robin Hood. Kvinnorna har hucklen på huvudet och trasor på kroppen. Någon har koger och pilbåge över axeln, en annan har en stor kniv fäst vid midjan. En tredje ser ut som Ivanhoe. De är orakade och ser liksom livströtta ut. Som om de sålt smedjan och tappat pengarna. Jag inser snabbt att det är Medeltidsvecka på Gotland. Hela Visby har invaderats.

Jag kör min bil mycket långsamt och betraktar de här människorna, som vore jag på safari för att se de vilda djuren. De finns överallt. Jag åker förbi en gräsplätt och där ligger de öutströslade. De ligger som man gjorde på medeltiden, ni vet, på rygg under en trädunge med nacken mot trädstammen och ena knäet i luften och det andra utsträckt mot evigheten. Och de äter som på medeltiden. En av dem äter sin baguette med frenesi, han biter inte av brödet, han sliter av det med munnen, som om han vore i affekt. En annan av dem äter ett äpple, men han äter det inte som du och jag skulle gjort det. Han äter med kniv! Han liksom skär av äppelbitarna en efter en och stoppar i munnen och tuggar och gläfser och bär sig åt. Jag hör inte vad de säger, men jag undrar om de möjligen talar latin med varandra.

Jag ska ner mot hamnen för att dricka en civiliserad kopp kaffe, men någon har bommat igen vägen. Jag undrar vad som står på. Jag tutar och då dyker ännu en broder Tuck fram. Bister uppsyn och ett halmstrå i munnen. Jo, han har det. Ett halmstrå i munnen. Han gör ett “rör inte min kompis”-tecken mot mig och säger: “HALT!” Jag blir genast rädd, särskilt som han har något som skulle kunna vara en träfärgsmålad IKEA-kniv i ett rep runt magen. “Jag ska ner till hamnen”, säger jag och broder Tuck skakar långsamt på huvudet och säger: “Här sker tornering i afton, riddare från hela landet har anlänt för att göra upp om vem som är rikets främsta.” Jag upplyser dem om att det inte är afton, utan förmiddag och att jag knappast ska störa någon om jag bara får komma förbi. Ännu en man ansluter. Han bär en underlig kopparmedaljong runt bröstet och går i övrigt klädd i något som jag skulle vilja kalla “nattlinne”. Han vandrar mot mig. Han ser inte skrämmande ut, han ser bara nyvaken ut.

“Far åstad”, säger mannen och pekar åt andra hållet. Åstad? Jag blir så häpen att jag sitter tyst en stund och bara gapar och mannen säger ännu en gång, nu med emfas: “Far. Åstad.” En vuxen man i nattlinne har just bett mig fara åstad. Jag undrar vad som händer om jag inte far åstad. Möjligen driver han en lans genom min kropp. Men jag blir så provocerad. Gatan är tom och avspärrningen är idiotisk. Och broder Tuck och nattlinnet vill att jag ska “fara åstad”. Jag kan inte hålla mig, jag säger: “Ni vet att det inte är Medeltid, eller hur. Det är bara på skoj som ni går runt och ser ut som idioter. Det vet ni, va?”

Och jag förväntar mig en upptrappning, jag anar att de ska börja tala om duell i gryningen och vifta med flaggor och sånt, men det sker inte. De blir bara så oerhört ledsna och sårade. De tystnar. Och tittar ner i marken. Och jag backar bilen och när jag ser dem stå och sparka på någon sten så skäms jag. Jag har tänkt på det hela dagen nu. Jag ångrar det där så oerhört. Det var som när man var barn och lekte med svärden och man ville att mamma skulle vara med, så man ropade JAG UTMANAR DIG och mamma bara suckade och sa att man skulle växa upp. Så kändes det, fast tvärtom, de var jag och jag var mamma och nu mår jag inte alls bra, så jag åker iväg, far åstad, till ladan, för att inte komma tillbaka.