Jag saknar Lost. Har kollat allt som går att kolla och därför kollar jag nu om utvalda episoder av de tidigare säsongerna. Jag menar att Lost är bättre än det mesta annat. En del av de här episoderna, när jag ser dem tänker jag: ”Nu upplever jag tv-historia!” Jag minns i vintras när mina vänner Sigge och Malin bjöd hem mig och Amanda för att titta på Lost. Det var en enkel kväll, de skulle fixa lite fajitas. Men vi ville att det skulle bli en mycket speciell kväll. Så jag rakade håret. Med hyvel. Köpte på mig gröna och bruna kläder. Sprejade olivolja runt bröstet för att det skulle se ut som svett. Fyllde vattenflaskor. Och så plötsligt VAR jag John Locke. Och Amanda VAR kate. Och så åkte vi hem till Sigge och Malin. Så här såg vi ut när vi de öppnade dörren.

 

Stämningen var verkligen utsökt underlig. De stod där i jeans och t-shirts och vi stod utklädda som två lajvare. ”oj, har ni…”, sa Sigge. ”Oj, sa vi att vi skulle…”, sa Malin. Och vi stod i dörröppningen helt tysta och till slut sa jag: ”We have to move the island.”

Sen tittade vi på Lost och njöt och vid något tillfälle så hände det sig så att precis när jag spände blicken i Sigges bokhylla för att kolla om han hade Hanna Hellquists själbiografiska roman så spände Locke blicken i fjärran mot ”the smoke monster” och då stod det klart: det hade lyckats. Vi var inte bara lika varandra. Vi var varandras karbonkopior.

 

Och det var en väldigt rolig kväll. Men nu är Lost slut och jag tittar om. Särskilt sista episoden av säsong tre. Den sista scenen. När jag såg den för första gången, alltså, jag har inte ord att beskriva vad jag kände. Jag skrek rätt ut: ”HERREGUD! HERREGUD! HERRE! GUD!” Det var så stort, så magiskt, så stort, större än allt annat jag upplevt i tv-väg någonsin. Om jag ska välja ut en tv-händelse som påverkat mig mest så är det den.

Jag tänkte jag skulle visa er klippet. Har ni inte följt med i serien så kommer ni kanske inte förstå, men då skulle ni kunna se på klippet på ett annat sätt, som jag under dagen tänkt på rätt mycket och fnissat åt. Tänk att det är jag och Amanda, inte Jack och Kate. Tänk er:

I augusti 2009 lämnade vi Gotland för Stockholm. Det var fel. Vi skulle aldrig ha lämnat ön. Jag och Amanda blir olyckliga och vi skiljer oss. Och vi mötes ett år senare på en parkeringsplats och jag försöker förklara för henne: WE HAVE TO GO BACK TO THE ISLAND!

HA HA HA!

Är inte det roligt, inte, nähä, jag tycker det i alla fall.