Jag hade verkligen sett fram emot ”Kommissarien och havet” på TV4. Jag hade ju sett trailern och det verkade så bra. Det var gnistrande vackra Gotlandsmiljöer, det var den svenska skådespelareliten, det var explosioner, det var onda mord, det var en grånad kommissarie med pannan i djupa veck.

Men de sa ingenting om tyskan.

De berättade inte att det var en halv-tysk film. Först trodde jag bara att de lagt på ljudet illa. Sen upptäckte jag att kommissarien inte alls är svensk. Han är tysk. Sen upptäckte jag att den där reportern också var tysk. Och polisassistenten. Helvete, hälften av människorna var tyska!

Det såg inte klokt ut. Det var OLIDLIGT. Jag kunde inte koncentrera mig på handlingen alls. Jag tittade stint på deras tyska munnar och såg hur dåligt skådepselad svenska kom ut. Jag befann mig i en två timmar lång reklamfilm för Werthers Original. Jag befann mig i helvetet.

Jag försökte bortse från det, men det gick inte. Det blev så påtagligt OTROLIGT alltsammans. På något sätt kändes det som att det hade känts bättre och mer trovärdigt om Thomas Hanzon helt okommenterat spelat mot någon som talade ryska.

Kommissarien och havet. Har vi att göra med den mest pinsamma produktionen i svensk filmhistoria? Jag tror nog det.