Jag köpte mig en kaffebryggare av enklare slag för att ha i min butik. Det är trevligt att dricka en kaffe och det är trevligt att kunna bjuda på i händelse av kund i butik. På väg upp till butiken köpte jag också lite mjölk att ha i kaffet, diskmedel och diskborste för att kunna diska kopparna efter mig. Och det märkligaste hände på Seven Eleven. Jag lade fram mina varor på disken och expediten, en ung grabb, pekade på diskborsten, flinade mot mig och sa: ”Ska du ha en ny tandborste?” Jag tittade upp mot honom, såg att hans avsikt inte alls var ond och sa: ”Ja, precis!”

Men på vägen ut kände jag, det där gjorde mig, nej, jag vet inte.

Jag blev inte sur eller så, tro nu inte det. Jag blev paff. Jag tyckte det var så märkligt sagt. Han menade ju inget illa. Han hade säkert läst några gamla texter där min bror offentligt hånat mig för mina stora, skeva tänder och därmed trott att det var ”fritt fram”. Och det kanske det var också, det kanske det är. Jag har väl inga problem med det. Men det kändes MÄRKLIGT, förstår ni.

Hur som helst. Jag gick upp till butiken, installerade min nya bryggare och skulle ta en bild till bloggen. Och då hände något intressant. Det var något med första bilden som inte föll mig i smaken och jag tog en till. Den var bättre. Och när jag såg bilderna i datorn, jämförde de två, tänkte jag: ”Jag kanske har problem med mina tänder, trots alls. Jag tycks skämmas för dem på allvar.”

Misslyckad bild.

 

Lyckd bild.