Gick upp klockan sex med Charlie för att låta Amanda sova lite. Hon är lite sjuk och det är Charlie också. Hon är förkyld och när hon andas låter det ibland som gammal mans snarkning. Jag talar alltså om Charlie nu, inte Amanda.

De här tidiga morgnarna är ganska fina, ska ni veta. Jag brygger en kopp kaffe och läser DN:s rubriker stående vid diskbänken. Jag går till vardagsrummet med min kopp och min bebis. Trafiken ute på Valhallavägen har inte börjat slamra än. Inte en människa på gatan utanför. Morgonsol letar sig genom norra fönstret, den står så lågt och fint vid den här tiden. På TV ser man program man aldrig annars skulle se – Martha Stewart Show på Nian! Charlie är nyvaken och skrynklig. Jag ger henne bröstmjölksersättning och hon protesterar milt en sekund innan hon förtjust sätter i sig hela flaskan. Det här är vår stund tillsammans. Här kan inget fientligt mammabröst skilja oss!

Sen pratar jag med Charlie med en röst så babyfierad att jag aldrig skulle kunna visa upp den offentligt. Jag låter verkligen otroligt fånig. Men Charlie gillar det och ibland svarar hon på det jag säger. Det är mycket sagt att vi pratar, men nästan! Vi byter vokaler med varandra. Jag säger ”aah” och hon säger ”ooh” och så tittar vi på varandra nyfiket och provar ännu en vokal.

Sen väntar vi på att Amanda ska vakna. Jag saknar henne och vill att hon ska vakna på en gång. Det är alltid roligast när vi är tillsammans alla tre. Men jag låter henne sova tills hon vaknar. Jag slår upp datorn och tittar på bilder på henne. Amanda. Den klokaste, smartaste, snyggaste, härligaste tjej jag någonsin träffat.