Det är kul med Bokmässan. Enda problemet är att det inte riktigt är ”fullt fokus” när man pratar eller blir intervjuad. Så här såg min publik ut i Aftonbladet-montern när jag talade om bloggande. Någon är i telefon, en annan läser en tidning, en tredje samtalar med en fjärde. Därför måste man tala högt. Och ibland måste man ropa HÖROPP! Det får man skrika vart femte minut ungefär HÖROPP! Då tittar de upp från tidningarna en stund.

 

Här pratade jag om hur min blogg blev ett ”monster” och hur jag lade ner den. HÖROPP! Sen blev det lite bättre.

 

Isabel Allende var där. Hon behövde inte säga HÖROPP. Det var hur stort som helst att se henne. Jag försökte gå fram och ta en bild på mig och hon tillsammans, men den tanken hade 250 människor tänkt före mig, så jag gav upp.

 

Jag träffade min förläggare Karin (till höger) som följde med mig på alla mina föreläsningar, seminarier och intervjuer. Tack, Karin, för att du tog hand om mig! Till vänster ser ni Mia Törnblom. Jag och hon delar samma förlag.

 

Sen var det dags för signering! Kul!

 

Och vad gör man om det inte kommer fram någon och vill ha boken signerad? Man kan ju inte stå där och se ut som en idiot? Så man tar fram telefonen och låtsas tala i den.

 

Sen var det en ny signering i en annan monter. Kul!

 

Och vad gör man om det inte kommer någon? Man läser en god bok. Sin egen.

 

Sen var jag färdig för dagen och jag gav mig ut på jakt efter Jonas Gardell. Jag hade tydligen passerat rakt förbi honom tidigare under dagen. Han hade hälsat vänligt på mig, men jag hade inte sett honom utan gått rakt förbi, berättade min förläggare som var med. Jag mådde så dåligt över det där. Jonas kanske trodde att jag dissade honom. Och med tanke på allt dumt jag skrivit om honom så tyckte jag att det var stort och varmt och härligt av honom att hälsa. Och vad gör jag då? Jag svarar inte på denna hälsning. Jag gick alltså runt för att ta revansch. Till slut hiittade jag honom – på scen. Jag tänkte att jag kanske kunde hälsa på honom där. Så jag ställde mig och vinkade till honom från publikhavet. Han märkte mig inte. Men det gjorde alla andra. De måste ha trott att jag var fullständigt dum i huvudet. Sen tog jag taxin till tåget och åkte hem.