Jag tittar på Charlie när hon sover. Hon ser så besynnerlig ut. Som om hon också i sömnen vore stolt över sina finlemmade fingrar och vill visa upp dem för förbipasserande. Hon ser ut som en mimare som för händerna över en osynlig glasskiva. Nej! Som tanten som av polisen blev förväxlad för tjuv och förskräckt visar att hon inget vapen har i händerna.

Charlie är som en installation och man vet att man förstör konstverket om man väcker henne. Då vecklar hon ihop sig själv och om man lutar sig fram över henne upptäcker man inte en rynka men en ANTYDAN till en rynka alldeles mellan hennes vackra ögon. Den rynkan säger: jag som sov så gott.

Och så börjar hon famla efter bröstet. Denna ständiga jakt efter bröstet. Jag läste i någon bok att bebisar uppfattar mammas bröst som sin egen kroppsdel. Det är därför de famlar så, de vet ju att den inte kan vara långt borta. Det är också därför de börjar skrika när de till förbluffning upptäcker att bröstet faktiskt inte är tillgängligt. Det är ju hemskt – någon har kapat en kroppsdel från henne och rövat bort den.

Vad jag ville med detta, nä, ingenting, glöm det.