Jag sitter och tittar på när Charlie sover. Jag kan sitta länge på det här sättet och betrakta henne. Hennes korta andhämtning, den minimala bröstkorgen som häver sig och sjunker ihop under snuttefilten. Hur hon plötsligt vaknar till och får panik över att nappen är försvunnen och hur hon snabbt glömmer bort hela affären och somnar om.

Snart ska Charlie vakna för att äta och den här nyvakna stunden som jag har framför mig är nog den bästa jag vet. Charlie sträcker på sig, knorrar, gruffar och vänder på sig. Det kan ta tio minuter innan hon blir människa igen. I varenda sömndrucken rörelse påminner hon på pricken om en vuxen människa. Man tror att hon när som helst ska resa sig, stappla mot kylskpåpet, stå där och döstirra en stund och säga: ”Vad är klockan?”