Det hör till den här historien att jag idag bar beige jacka och beiga byxor. Jag kan inte så mycket om mode och dessutom är jag färgblind, så vad vet jag – kanske såg jag ut som en idiot i de där kläderna.

Jag arbetade på ett café inne i stan idag. När klockan blev fem packade jag ihop och gick. Precis utanför cafét satt Martin Björk i en bil. Han hade vevat ner rutan och pratade med något kompisgäng som satt på caféets uteservering. När han såg mig komma gående tutade han till och jag vinkade glatt tillbaka. Och så ropade han:

”Nämen, är det inte lilla friluftsmulle som är ute på promenad!”

Samtidigt som jag försökte förstå vad han menade så började hans kompisgäng skratta hysteriskt. Det var tydligen menat som en lustighet, förstod jag då. Jag vände mig om och såg det där gänget sitta där och fnissa och jag kände mig alldeles bortgjord där jag stod i mina beiga kläder.

Det där var ju ingen fara, men jag kunde ändå inte låta bli att känna obehag åt denna förnedring i det lilla, för den påminde så otroligt starkt om min skoltid.

Sen gick jag till min bil och när jag tog fram bilnyckeln tänkte jag fånigt nog.

Jag har bil.
Jag är vuxen.

Och då mådde jag faktiskt mycket bättre igen!