Jag sitter på ett café och drömmer om en butik. Jag skulle så gärna vilja öppna en butik. En liten butik i centrala Stockholm. 20 kvadratmeter, aldrig mer. Här finns ett skyltfönster och en dörr med en klocka som ringer varje gång någon kommer in. Det är onödigt med den där klockan eftersom butiken är så liten, men jag gillar den hemtama klangen av den. Jag har en skylt som jag vänder så att det står ÖPPET när jag kommer och STÄNGT när jag går. Jag har dessutom en “STRAX TILLBAKA”-lapp som jag sätter opp när jag gör något snabbt ärende på stan eller dricker en kopp kaffe på cafét som ligger alldeles bredvid. De där caféägarna blir snabbt mina goda vänner. Vi står och “tjötar” i våra dörrar, tråkar varandra på härligt sätt.

Jag sitter där i butiken och skriver. Och så säljer jag mina varor. Affärerna går inte så bra. Tre eller fyra potentiella kunder om dagen, ingen köper något. Men jag gillar stämningen. En herre kommer in, jag viker upp blicken från mitt skrivande och nickar och han nickar tillbaka och så står han i tystnad och tittar på mitt sorgliga utbud och så vänder han efter en stund på klacken och går ut igen. Jag nickar mot honom och han säger “hej” och sen tar jag lunch och hänger upp lappen “STRAX TILLBAKA”.

Så vill jag ha det.
Jag vill ha en butik.