Jag var med i Singing Bees välgörenhetsprogram igår. Jag delade loge med Peter Wahlbeck och jag tyckte det var så kul att träffa honom, för han är verkligen en favorit. Men han betedde sig underligt. Plötsligt slet han fram en dragkrok och sa: ”Vet du hur mycket pengar vi kan tjäna på dragkrokar, du och jag?” Och så tog han fram en massa sedlar som han hade i fickan och skrattade som en skurk. ”Så här mycket pengar”, skrek han. Tydligen tillverkar han dragkrokar och säljer till bilåterförsäljare.

 

Vi hade genomgång med alla deltagare inne i studion. De sa var vi skulle stå och var vi inte skulle stå och viktigast av allt: ”Prata nära micken!” Men jag vill inte prata nära micken, för hur skulle man kunna veta var den micken befunnit sig förut? Vilken smittad svinis-mun hade varit nära den innan mig?

 

Plötsligt blev det liv på Hannah Widell. ”SÅ STAVAR INTE JAG MITT NAMN”, skrek hon och då sa studiovärden att de skulle fixa det och då sa Hannah Widell ”det hoppas jag verkligen” och så lade sig åter lugnet.

 

Studiomannen hade bekymmer med Peter Wahlbecks skjorta. Han sa att ”den kryper i bild”. Tydligen gör småmönstrade saker det. Tv-apparaterna kan inte hantera informationen och så börjar skjortan krypa i bild. Studiomannen bad honom byta skjorta, men Peter vägrade! ”JAG VILL KRYPA”, sa han.

 

Sen fick vi mat i väntan på att vi skulle börja spela in. Riktigt lyxmat, inte sant! Pasta och ketchup, som jag älskar!

 

Lika glittrigt som det var inne i studion, lika fult och smutsigt var det en meter bakom den. Jag bestämde mig för att gå på tur.

 

Jag hittade en konfettimaskin. Herregud. Hur länge har jag velat ha en sådan? I 30 års tid! Och nu stod den där, inom räckhåll för mig. Jag frågade om någon använde den, och då svarade de att den används till Filip och Fredriks program. ”Jaha”, sa jag och gick vidare.

 

Vid publikingången låg papper och pennor. Publiken skulle innan inspelningen skriva på ett tysthetslöfte. Jag såg ner i den där pennskålen och vet ni vad jag tänkte på? Just det. Svinis.

 

Vi kom in i studion som nu var fylld av publik. Publiken betedde sig rätt märkligt, det måste man säga. De satt hela tiden och vinkade. Oklart varför. Jag tyckte det såg så mysko ut att jag var tvungen att ta en bild på dem.

 

Sen började vi. Jag sjöng ”My heart will go on”, sjöng lite fel och åkte ut ur tävlingen. Men det blev något fel på någon kamera och de var tvugna att ta om. Så de bad mig att komma upp på scen och sjunga fel igen, så att jag kunde åka ut igen. Förnedring! Sen satte jag mig i publiken med de andra som åkte ut.

 

Och vad gör man i publiken? Jo, man måste le tillgjort och se glad ut och applådera. Där ser ni mitt tillgjorda leende. Sen åkte jag hem, fy fan.