Jag och Charlie går ner till sjön. I bastuhuset hittar vi ett kastspö. Jag ställer mig på den plats där jag brukade stå som barn och när jag kastar ut kommer plötsligt allt tillbaka. Kaströrelsen, känslan av hur guldmattan på sjön värmer mig liksom underifrån, den vänliga vinden i nacken, björkrassel längs strandlinjen, ljudet av bil på grusväg på andra sidan sjön, en mygga som tar chansen när han ser att jag har båda händerna upptagna, känslan av hur tiden inte har någon som helst betydelse.

Jag står där i en timme. Charlie är vaktar över händelserna i sin barnvagn, men slarvigt nog har hon somnat på sin post. Plötsligt rycker linan till. Blodet rusar till, jag kämpar plötsligt mot en fisk nere i det svarta. Jag blir klumpig och rädd, rycker för hårt, drar in för snabbt. Det är inte skicklighet som gör att jag får upp fisken på land, men det får jag. Det är en abborre, när den ligger där på marken och häver sina gälar i kramp kommer jag att tänka på astmatikerna i filmerna som inte hittar sin medicinering. Det är en tyst panik hos den där fisken som jag finner obehaglig. Jag tycker mycket synd om fisken.

Jag försöker lossa kroken, men jag vågar inte ta i fisken. Jag har exakt samma skräck för fiskar nu som jag hade då. Ingenting har förändrats. Jag sitter på knä på tryggt avstånd och funderar på vad jag ska ta mig till. För att slippa ta i fisken använder jag en flipflop-toffla och spjärnar med, lossar kroken och stjälper över den i hinken. Det är verkligen ingen stor abborre, det där.

När jag var barn lade vi nät med pappa. Om vi fick fisk sprang vi alltid upp och visade den för mamma som satt i sin solstol och drack sitt morgonkaffe. Farten vi hade på den där stigen upp mot huset, den var enorm. “Tre abborrar och en gädda”, skrek vi och mamma tittade ner i hinken och sa “jösses” och så vände vi tillbaka, liksom i farten, för att titta på när pappa rensade dem. Nu springer jag upp för att visa Amanda min abborre, men hon har somnat så jag vänder tillbaka ner och funderar på vad jag ska ta mig till med den här lilla fisken. Jag kommer aldrig våga rensa den själv. Det finns inte en chans.

Jag kastar några gånger till, men får inget napp. Sjön känns plötsligt ointresserad. Det är som om den där abborren var den sista fisken i sjön. Efter en stund trasslar linan ihop sig i spöet. Jag vet inte vad som hände. Och jag försöker fixa till det, men det blir värre. Till slut är det så trassligt att jag får ångest. Jag blir frustrerad, börjar rycka och slita, jag säger “helvete” för mig själv och till slut är skadan så stor att hela spöet känns oåterkalleligt ur funktion. Jag ger upp. Exakt samma svaga ansvarskänsla nu som jag hade då. Jag är 33 år gammal och gömmer undan spöet i bastuboden, det där får någon annan ta hand om en annan gång.

Jag tar hinken och häller ut fisken i sjön igen. Men den har legat för länge där, den orkar inte räta på sig. Den är död eller döende och ligger och guppar med vita sidan upp en stund innan den driver ut och sedan försvinner ner i djupet.

Jag tyckte det var så dystert att se. Jag går upp med Charlie till huset och lägger mig i mammas solstol och väntar på att någon av mina två tjejer ska vakna.