Det händer allt oftare numera, att jag vaknar upp utan att veta vem jag är och vad jag heter och var jag är. Det går över efter en sekund – ibland kortare tid än så – då sammanhangen lägger sig till rätta och jag får en uppfattning om tiden och rummet och jag inser att allt är som det ska vara – jag, Alex Schulman, ligger här i samma säng som jag somnade i och där ligger Amanda och där ligger Charlie och allt är som det ska vara. Och så börjar världarna att rulla, jag går upp och gör min morgontoalett.

Men jag intresserar mig mer och mer för den där sekunden då allting är ingenting. Den sekunden då hjärnan febrilt försöker hitta pusselbitarna och blixtsnabbt lägga dem till rätta för att skona mig från vansinne. Det är en sekund av absolut kaos, inre panik, jag är aldrig så rädd som under den sekunden, för allt är plötsligt så främmande. Jag ÄR ingen alls. Jag är kapad från verkligheten. Jag befinner mig i ett tomrum vars meningslöshet skrämmer mig till vettet.

Jag vet att om det går fem sekunder till i det tillståndet så blir jag galen i huvudet.

Jag tänker mycket på det just nu, framför allt när jag ser Charlie vakna. Det sker aldrig problemfritt. Jag ser i hennes ögon hur hon vaknar i samma skräck som jag själv känner ibland om morgonarna – vem är jag, var är jag, varför är jag här?

Skillnaden mellan mig och Charlie är att hennes tillstånd är permanent. Det går en minut och hon befinner sig fortfarande i samma fasansfulla sits. Det går fem minuter och hon vet fortfarande inte om att hon är en människa. Det går en halvtimme och jag böjer mig fram och tittar på henne och hon besvarar min blick. Men hon vet inte vad en blick är, hon vet inte om att hon äger ett par ögon. Hon vet inte vad hon ser. Allt är bara ljus och mörker och knappt det.

Ibland händer det att jag blir irriterad på Charlie när hon skriker.
Men om man tänker på den skräck hon måste känna så är det lätt att förstå henne.
Hon vet inte om att hon är människa.
Jag skulle också skrika om jag vore i hennes sits.