Jag har just matat Charlie med bröstmjölksersättning. Hon drack som om hon VISSTE att det var hennes sista mål mat på en vecka. Hon drack på samma sätt som utsvultna i filmer som levt länge på en öde ö och som äntligen får ett kycklingben, ni vet, de liksom struntar i att tugga bort köttet från benet, de SLITER av köttet med tänderna. De andas vildsint genom näsan, äter aggressivt så att det rinner flott på haka och kinder. Någon tilltalar dem, men de kan inte prata, kan inte fokusera på något annat än denna mat och snart är kycklingbenet pulvriserat, den där dåren har gnagt sönder benen!

SÅ!

SÅ ÅT HON!

Och nu är hon färdig och ligger i min famn och ser alldeles borta ut. Ögonen är inte riktigt öppna, inte riktigt stängda. Jag pillar henne i magen, men hon tycks inte notera det över huvud taget. Hon är okontaktbar. Huvudet hänger. Jag känner mig som en brottsling. Jag har drogat henne. Jag vill att hon ska vakna och skratta och jollra. Jag gav henne för mycket. Det här var inte bra.